I det svenska välfärdssamhället finns tre huvudsakliga byggstenar - vård, skola och omsorg. Dessa verksamheter utgör till stora delar grundpelarna för människors trygghet i vårt samhälle. För att individen ska uppleva att samhället fungerar så måste dessa tre delar fungera på ett sådant sätt att medborgarna kan känna att nivån är rimlig och acceptabel. Detta behöver inte per definition betyda att medborgarna är helt nöjda med nivån på den service som samhället erbjuder, men accepterar denna nivå utifrån att man inser att de egna önskemålen är orealistiska eller ej försvarbara.
Medborgarnas acceptans är i sin tur avgörande för samhällsbyggets förankring. Blir medborgarna tillräckligt missnöjda med den välfärd man får kommer systemet så småningom att rämna och falla samman.
Det svenska välfärdssystemet bygger på ett solidariskt finansieringssystem. Den som är rik bidrar till den som är fattig. Detta gäller såväl mellan individer som mellan olika delar av regioner, även om solidariteten kommit att urholkas allt mer. Detta ser vi nu effekterna av här i Norrbotten. Det fria vårdvalet är en av effekterna. Detta gör att den solidariska omfördelningen inom landstinget delvis sätts ur spel. Resurser lokaliseras allt mer utifrån befolkningsbaserade modeller som gör att de små kommunerna får allt mindre resurser när solidariteten sätts ur spel. Invånarna i de glest befolkade kommunerna får betala priset för att människor i Luleå, Piteå och Boden ska få möjlighet att välja vårdgivare.
De två primärvårdscheferna skriver i inlägget på Arjeplognytt följande:
"Förutsättningarna för det fria vårdvalet och fortsatta sparkrav har medfört att primärvården måste se över verksamheten över hela länet. När det gäller Arjeplogs vårdcentral, som har ett minskat befolkningsunderlag och därigenom minskade resurser, måste vi anpassa och vidta åtgärder för att hantera ekonomin för att nå en budget i balans."
Självklart är befolkningsunderlaget en faktor som skapar resursbrist i en befolkningsbaserad fördelningsmodell, men det finns andra faktorer som är minst lika viktiga. En sådan är avsaknaden av statlig konjunkturpolitik riktad mot kommuner och landsting. Kristider innebär mindre skatteintäkter, och detta har under socialdemokratiska regeringar till stor del balanserats upp av ökade statsbidrag för att mildra effekterna av konjunktursvängningarna inom offentlig sektor. Men dagens regering struntar i detta. Effekten blir stora neddragningar i kristider. Neddragningar som sedan tenderar att bli permanenta.
Att tjänstemän har att anpassa sig efter givna ramar är självklart. Men politiken kan göra skillnad. Och här måste den socialdemokratiska landstingsledningen i handling visa att solidaritetstanken är en given byggsten i den socialdemokratiska landstingspolitiken. Det kan inte vara god socialdemokratisk politik att ställa en hel kommun utan läkarjour på nätter och större delen av helgerna. Hade länets geografi sett ut på ett annat sätt hade läget kanske varit ett annat. Men vem vill bo i en kommun där närmaste jourläkare finns minst nio mil bort under nätter och helger?
Det måste märkas att det finns en rödgrön majoritet i landstinget. Det borde innebära att det är en självklarhet att det ska finnas tillgång till en primärvård värd namnet i alla länets kommuner. Det är grunden för hela vårdsystemet, och en av de absolut viktigaste förutsättningarna för att människor ska känna sig trygga.