Tribut till morbror

Piteå2011-06-03 06:00
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Göteborgs stad vill upphöra att vara känd som bögknackarstaden nr 1. Här var hatbrotten mot hbt-personer flest i landet för några år sedan. Nu vill staden bli hbtq-vänlig och öppen för alla. Hbtq står för homosexuella, bisexuella, transpersoner och queer.

Det kan tyckas vara ett pr-trick att tvätta bort den unkna, gubbiga och numera med korruption förknippade Göteborgsandan. Men regnbågsflaggorna som dominerar stadsbilden just nu är inte enbart en symbolisk handling. Politiskt tar man krafttag, utbildar personal i mänskliga rättigheter och den rödgröna majoritetens budgetförslag lyfter frågan om hbtq-personers livsvillkor.

I onsdags hissades regnbågsflaggan på Göteborgs stads paradstång vid en ceremoni. Tal av kommunalråden Helene Odenljung (fp) och Thomas Martinsson (mp). Samt av stadsdirektören Åke Jacobsson som också är regnbågsambassadör under festivalen.

Mina tankar gick till morbror där flaggan vajade. I vår familj var det inte märkligt med homosexualitet. Som liten uppfattade jag att det var oproblematiskt och ganska vanligt förekommande att män kan älska män och kvinnor älska kvinnor. Morbror och hans man var som vilka morbröder och farbröder som helst, deras vänner ingick i släktens bekantskapskrets. Men utåt rådde diskretion, vilket jag blev varse när jag blev äldre.

Genom ett sammanträffande fick jag kunskap om morbrors kamp att få älska den han ville. Vid det tillfället, för omkring 20 år sedan, hade jag kontor i en gammal fabriksbyggnad vid Stigbergskajen, där Amerikabåtarna låg på sin tid. Husets vaktmästare, Gösta, sa en dag att han kände igen mig.

"Omöjligt, jag har inte träffat dig förr", sa jag. Någon dag senare kom han med ett personalblad från 1952.

"Du är lik honom", sa han och pekade på ett foto. Av min morbror. Och då mindes jag vagt att jag hört att morbror hade arbetat i en textilfabrik. Det visade sig att mitt kontor låg i arbetarnas rökrum, högst upp på taket.

"Han fick ju sparken", sa Gösta. "Fick han det?", undrade jag. "Ja, han var ju sån."

Med det menades att han var bög. I femtiotalets homofientliga Göteborg. Jag drog historien ur morbror innan han dog. Han var verkmästare på fabriken men när det kom till ledningens kännedom att han var homosexuell avskedades han. Fick inget nytt jobb i Göteborg - på den här tiden var homosexualitet fortfarande klassat som sjukdom - och tvingades med sin älskade flytta till annan ort, där han fick jobb som vaktmästare. Stämningarna mot homosexuella var hätska i hela landet, men särskilt i Göteborg.

Allt detta hade hänt innan jag föddes 1959. I skenet av historien framstår morbror och farbror för mig som de facto-aktivister. De stod inte på hbtq-barrikaderna men genom det liv de levde tillsammans i 40 år bröt de den strikta normen om heterosexualitet och kärnfamilj. De var inte de enda normbrytarna i vår släkt men det är en annan historia. Självklart har det präglat mig. Jag har fortsatt kampen på mitt sätt, bland annat genom skrivandet och utbildning.

Jag är stolt över morbror och i dag också över att Göteborgs stad har ambitionen att öppet ställa sig på de förtrycktas sida. Det känns som en upprättelse.

Läs mer om