Tre timmar och 60 miljarder
Region Norrland kommer att bildas, om inte nu så troligen om fyra år. I alla fall om man ska tro riksdagens partier där samtliga ställt sig bakom regionbildning. Det enda som inte är klarlagt är var gränsen ska dras och själva tidpunkten. Själv ser jag gärna att vi gör gemensam sak mellan Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland. Fyra län med likartad struktur, samma kynne, liknande problem och möjligheter.
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men för att en region ska bli framgångsrik krävs en känsla av samhörighet. Den finns också i Norrlandslänen, men avstånden gör det svårare att upprätthålla den. Kritiken mot en norrlandsregion har mycket riktigt handlat om just avstånden inom regionen. Men det är absolut inget oöverstigligt problem.
Visionen måste vara att restiderna inom regionen kraftigt minskas. Tre timmar - mer än så ska det inte ta att resa från ena änden av regionen till den andra. Om inte för 100 så i alla fall för 95 procent av regionens invånare. Tre timmar, det är kortare tid än vad det i dag tar att resa från ena änden av Norrbotten till den andra. Ett djärvt mål men likafullt ett realistiskt mål om vi tillsammans via våra länstrafikbolag strukturerar och samordnar resmöjligheterna med buss, tåg och flyg.
Men det går inte utan förbättringar av infrastrukturen. Snabbtågen måste göra sitt intåg och kustjärnvägen fullföljas med satsningar på bland annat Norrbotniabanan och Ådalsbanan. Vägarna måste rustas och bli trafiksäkrare och mötesseparerade.
Vi behöver också ett väl förgrenat nät av flygplatser som bas för ett effektivt regionflyg samt ett bredbandsnät i världsklass. Det senare är något som vi redan åstadkommit till stora delar.
En sammanställning av infrastrukturen i de nordligaste länen visar på ett samlat behov av satsningar, alla trafikslag inräknade, på sammanlagt 60 miljarder kronor under de kommande tio åren, det vill säga cirka 6 mdr/år. Utopiskt säger kanske en del. Kanhända, men det är faktiskt inte mer än vad till exempel Vattenfall årligen levererat in till statskassan under de senaste åren. Vi kan däremot vara säkra på att om ingen påtalar behovet så får vi nog vackert fortsätta vänta längst bak i kön då de befolkningsstarka regionerna tar för sig. Kanske en och annan smula trillar ned även i vår del av landet, men det räcker inte. Vi begär däremot inget överdåd. Vi begär enbart att få samma förutsättningar till transporter och resor som Sverige i övrigt, inte mer, inte mindre. Behovet finns självklart oaktat om vi bildar region eller inte, men visst kan vi ta en större plats kring smörgåsbordet om vi agerar samfällt istället för som fyra enskilda aktörer.
Tillsammans blir vi starka och kan hävda oss. Tillsammans kan vi bli en norrländsk tiger.