”Som alla tänkande svenskar räknat ut vid det här laget så har vi inom PK-eliten ett enda mål så här i vintertider – att förstöra julen för vanligt folk”. Tomten måste ha bröst om hen ska ha skägg, killar ska bära luciakrona och pepparkaksgubbarna ska förbjudas då de är rasistiska. Serietecknaren Nanna Johansson skrev förra julen ett manifest i krönikeform. Det handlade om hur de politiskt korrekta människorna här i Sverige skulle förbjuda alla våra svenska traditioner. Men egentligen handlar det om en urspårad debatt där vi varken kan prata jämställdhet eller norm utan att bli förlöjligade.
Förlöjligande är en mycket effektiv härskarteknik som ofta används för att håna eller nedvärdera vad någon tycker eller säger. Syftet är att såklart att idén ska framstå som väldigt dum. Det ska dessutom vara svårt att fortsätta prata om du har blivit förlöjligad.
Eftersom ingen kan avbryta mig när jag skriver tänkte jag passa på att föra ett viktigt samtal till punkt.
Härskartekniker och förlöjligande är det värsta som finns. Vi använder dem när vi blir rädda och vi blir rädda att säga vad vi tycker på grund av dem. På grund av rädslan för att bli utskrattade är vi hellre tysta än säger något viktigt. Detta blir till exempel tydligt i samband med samtal om integration och antirasism. ”Jaha, nu ska vi inte längre få fira jul för det är för svenskt det. Du kanske tycker att vi istället ska fira Ramadan?”. Istället för att prata om något viktig kan vi skratta åt det bisarra i att svensken skulle fira Ramadan. Det går att tolka allting fel om vi vill. En annan härskarteknik är ”Jaha, nu får man inte längre vara man och kvinna utan nu ska alla heta hen. Vi kan börja kalla dig för hen Janne”. Följt av skratt. Tänk om Janne skulle heta hen. Hur skulle det se ut?
Genom att reducera diskussioner till detta försvinner vår möjlighet att utveckla vårt samhälle. Alla samtal som skulle kunna leda framåt rinner ut i sanden. Om vi riskerar att bli avbrutna och förlöjligade när vi påtalar brister blir vi fast i våra normer. Då kan vi aldrig veta om vi trivs med dem eller inte.
Om ingen hade vågat ifrågasätta normer skulle vi fortfarande äta grisfötter på julbordet. Kvinnorna skulle fortfarande vara ekonomiskt beroende av sina män. Vi skulle fortfarande vara Fattigsverige.
Jag menar på allvar att vi borde testa skriva hen istället för han eller hon, fira Ramadan med våra muslimska grannar och låta grabben vara lucia om han vill. Mamma kanske kan vara tomte. Vi blir lite mindre rädda när vi gör det. Det kanske leder till att vi kan skratta tillsammans istället för åt varandra. När vi hör om något nytt kanske vi till och med vågar säga att det låter spännande, att vi vill höra mer. Skulle vi våga testa fler åsikter skulle Sverige vara jämställt och skitmodernt.