Tänk er att vinna en miljard kronor, men varken ha en bank, ett bankkonto eller möjlighet att betala de där hundra miljonerna som krävs för att få tillgång till miljarden. Ibland känns det så när det talas om gruvetableringar, en sådan fantastisk möjlighet till nya arbetstillfällen, tillväxt i övriga näringslivet och nya innevånare. Men en ny industrietablering kräver även stora investeringar i samhällsinfrastrukturen, framför allt i nya bostäder.
Pajala kommun är ett exempel på allt detta, en glesbygdskommun, inte helt olik min egen hemkommun Arjeplog. Pajala är ett litet samhälle som under många år tvingats kämpa med en vikande befolkningsutveckling. Men så kom gruvetableringen genom Kaunisvaaragruvan, och helt plötsligt så vann Pajala den där miljarden!
Fantastiska möjligheter för Pajala och Norrbotten, men även utmaningar, allt på en enda gång. Eller varför inte titta på Gällivare och Kiruna, där gruvan breder ut sig över samhället. Hus ska flyttas, det ska rivas och byggas nytt. Människor med låga hyror ska flytta till nyproducerade lägenheter, som har en betydligt högre hyra. Nya invånare ska flytta in och ett helt nytt samhälle ska skapas. När jag tänker tanken så fladdrar det till i min mage, framtiden gör sig påmind. Det vi skapar och beslutar om i dag, påverkar morgondagens förutsättningar.
Samtidigt vet vi att verkligheten är krass, särskilt på tal om miljarden som jag började min krönika med. Det kostar att driva ett samhälle som innehåller allt det vi tycker ett gott samhälle ska innehålla till exempel skolor, äldreboenden, ungdomsgårdar, busshållplatser, butiker och vägar. Vi har under alldeles för många år tappat invånare i Norrbotten och det måste få ett slut nu. Men då fungerar det inte, när våra naturtillgångar plockas upp ur marken, ur vattnet, ur skogen och sen bara försvinner. Delar av den rikedom som skeppas ut ur Norrbotten måste få stanna här, för att användas till att bygga den samhällsinfrastruktur som krävs för att vi ska kunna leverera vår del av BNP.
I en debattartikel som jag skrev tillsammans med Sven-Erik Bucht föreslog vi att staten borde se över avgiften som gruvbolagen betalar för sina intäkter på försåld malm. Den är i dag en halv promille, det är en väldigt liten avgift måste jag konstatera, det är 50 öre per 1000 kr. Tänk er att höja avgiften till åtminstone 1-2 procent det vill säga 10-20 kr per 1000 kr, och med hjälp av det starta en fond, "Sveriges gruv- och mineralfond". Fonden kunde ha som uppgift att vara behjälplig när framtiden ska formas för områden där naturresurserna ska utvinnas.
Känner ni hur det fladdrar till i maggropen, framtiden gör sig återigen påmind, men nu med helt andra ekonomiska muskler för oss. Fonden kunde stödja forskning och utveckling, ny miljöteknik och stöd till andra samhällsinvesteringar på orter där gruvdriften bedrivs.
För hur vi än vrider och vänder på det, så behöver vi bofast befolkning i våra samhällen. Det går inte att bygga samhällen långsiktigt enbart kring en inpendlande arbetskraft. Vi behöver hela familjer med barn som går till skolan, människor som jobbar inom handeln, servicen och i vården. Ett gott samhälle kan inte byggas kring en inpendlande arbetskraft, som när arbetsveckan är slut, endast lämnar kvar sitt tomma övernattningsrum. Utmaningarna är många och framtiden är redan här.