Det känns inte alls som om det skulle hå gått tio år sedan den där morgonen när vi möttes av budet om att Anna lindh avlidit av de skador hon fick vid attacken inne på NK i Stockholm dagen innan. Den här dagen skulle vi ha haft budgetberedning där hemma i Arjeplog. Men den chock och den nedstämdhet som vi alla kände gjorde det omöjligt att koncentrera sig på intäkter och kostnader denna dag. Frågorna var alltför många, och just den där dagen fanns inga svar att få.
Tiden stannade liksom upp för ett tag. Att få ihop en kommunal budget kändes i det nu som var då som något alldeles för betydelselöst att ägna sig åt. Jag minns hur vi alla i budgetberedningen gemensamt gick ner i fikarummet för att bara få finnas till i varandras gemenskap. I stunder som detta spelar inte partifärg någon som helst roll. Då är vi alla människor i samma gemenskap, i samma förtvivlan och i samma sorg.
De tio år som gått har präglats av den saknad som uppstod efter Anna Lindh. För Anna lämnade verkligen ett vakuum efter sig. Att det var Anna som skulle ta över efter Göran Persson såg nog de flesta som en självklarhet. Under de senaste åren av turbulens inom partiet är vi nog många som frågat oss om hur det skulle sett ut om Anna fått finnas kvar hos oss.
En annan fråga som dröjt sig kvar är hur det kunde komma sig att vi, med mordet på Olof Palme i färskt minne, kunde låta vår utrikesminister gå oskyddad på Stockholms gator under en brinnande valrörelse. Men det är väl vårt svenska sinnelag som spökar. Vi tror i grunden varandra för gott.
En dag som denna känns saknaden och tomrummet extra stort. Anna hade så mycket mer att ge, och rycktes så meningslöst bort från sin familj, från sina vänner men också från oss. Anna Lindh kommer för att alltid ha en plats i våra hjärtan.