Då och då hörs från omvärlden att vårt välfärdssystem finansierat av höga skatter knappast kan överleva i en globaliserad värld. Nyligen hade jag tillfälle att reflektera över detta inför en internationell publik av diplomater på det svensk-finska kulturcentrat Hanaholmen i Helsingfors. Mitt svar är ja! Jag är övertygad om att den nordiska modellen med ett utbyggt välfärdssysten kan överleva också i en tid av internationell påverkan och konkurrens.
Visst förstår jag invändningarna. Den hårda pressen från länder med lägre skatter, företag med lägre löner och mindre kostsamma villkor för löntagarna. Det går inte att blunda för att konkurrensen är stark. Men samtidigt har vi bestämt oss för att våra länder måste konkurrera med utbildning, kompetens och kreativitet, inte med sänkta löner. Och vi klarar att göra det om vi också accepterar en nödvändig förändring av produktionen.
För mig finns det tre avgörande skäl för att hålla fast vid vårt välfärdsbygge. Det skapar ett anständigt samhälle att leva i. Hälsovård och skola för alla utifrån behov, inte utifrån tjockleken på den egna plånboken. Även om vi inte alltid lyckas är ambitionen att alla ska ingå i samhällsgemenskapen. Det finns en allmänt spridd insikt att ett mer jämlikt samhälle är bättre för de många människorna än stora klyftor i rikedom och inflytande. Detta är för många också utanför vårt land en samhällsmodell att se upp till.
Samhället blir effektivare genom att alla förväntas bidra. Alla kan inte vara högpresterande men alla kan göra någon arbetsinsats. Alla utifrån sina förutsättningar. Därför är arbetslöshet något som vi genuint hatar. Det är slöseri med människor och med människors vilja att genom arbetsinsatser bidra till sin egen försörjning och till samhällets ekonomiska utveckling. Det kräver att arbetsmiljöer och arbetsvillkor måste anpassas till människors förutsättningar. Det kräver organisering och aktivt fackligt arbete.
Det är modernt. Kvinnor kommer att vilja tjäna egna pengar genom förvärvsarbete. Detta kan inte fungera utan utbyggda system för att ta hand om barnen och de äldre, alltså barnomsorg och äldreomsorg. Samhällsmodellen som fortfarande utgår från att kvinnorna ska vara hemma för att sköta det egna hemmet och barnen hör inte framtiden till.
I många länder löser man välfärdsbehoven privat med privat finansiering. Konsekvensen blir att en stor del av befolkningen står utanför. Ett hårt, tudelat samhälle. Det speciella med vårt välfärdsbygge är att det finansieras kollektivt genom skatter. Internationellt förundras man över hur vi i Norden kan kombinera en skattefinansierad välfärd med god ekonomisk tillväxt. Vi har visat att det går. Då brukar kritikerna övergå till att det inte kan vara möjligt att tillåta politikerna att ta ut så höga skatter.
Det är nog sant att ett högt skatteuttag kräver en mogen demokrati. Det kräver att den välfärd som finansieras kollektivt genom skatter fungerar. Människors syn på detta är ytterst betydelsefull. Skandaler inom vård och omsorg, låg kvalitet i skolan, giriga vinstuttag och korruption är varningstecken som inte får nonchaleras. Lika avgörande är att det finns ett grundläggande förtroende för de politiska organ som tar besluten. Det är inte konstigt att människor flyr undan skatt i till exempel Grekland och Italien. Man litar helt enkelt inte på politikerna och deras beslut. Denna tillit tar det lång tid att bygga upp, vilket många regeringar i dag får känna av.
Jag hoppas vi ska fortsätta slå vakt om och utveckla vårt välfärdssystem. Samtidigt får det aldrig tas för givet. Det måste fungera väl och de som ytterst beslutar om välfärden måste ha människornas förtroende.