Säkert har en del läsare följt den upphetsade debatten om vice statsminister Isabella Lövins rufs, efter Kerstin Weigls kolumn i Aftonbladet om partiledardebatten 5 juni. Att jag skriver lite sent beror på att denna spalt är tillgänglig för mig varannan vecka. Men utseendefixering är ett av mina favoritområden så jag citerar kolumnen och bemöter den på ett par punkter.
”Jag undrar vad Isabella Lövin tänkte på morgonen inför sitt första framträdande som vice statsminister. Hon måste ha öppnat garderoben och fattat vissa beslut, hon borde ha stått en stund framför badrumsspegeln”, inleder Weigl.
Jag hade hoppats att Lövin slipat på vad hon tänkt säga i debatten. I stället för att spegla sig kunde hon funderat mer på goda argument. I debatten fanns en samling retoriska rävar.
”Förpackningen är en kod för makt. Borta är den grå tweeden. Han [Stefan Löfven] är numera nedhälld i mörk välsittande kostym, aldrig fel, tryggt för honom.” ”Men poängen är att jag blir trygg. Jag slipper förnimmelser gränsande till medkänsla.”
Tänk så olika en kan vara. Jag blir otrygg av den uniforma makten. Den är opersonlig och instrumentell. I stället tycker jag det är skönt att Lövin inte försöker formpressa sig till en norm om hur makt ska gestaltas. Jag hoppas att hon inte heller anpassar sig till maktens idé om femininitet.
”Jag såg häromdagen Lövin tv-intervjuas från Istanbul men uppfattade just inte vad hon sa om FN:s humanitära toppmöte utan försvann i tankar på testarna i pannan, om de är frisyr eller lösslitna ur hårklämman hon brukar ha och när klippte hon sig senast, haft för mycket att göra..?”
Tragiskt om tv-publiken är så ytfixerad att den inte kan lyssna bortom estetiken. Då har vi problem med vem som dels kan vara politiker, dels medverka i tv. Varje person som på minsta sätt bryter mot konventioner och normer kommer inte att platsa, annat än i en freak show.
”För några år sedan sa hon i något tal att hon slösar bort sin högt betalda arbetsdag med att fundera på sin kvinnokropp. Hon sa: ”All denna förspillda kvinnoenergi genom århundradena, för att behaga omgivningen.” ”Hon som har så mycket att uträtta! Världshaven! Den orättfärdiga handelspolitiken! Hon vill bli respekterad för den hon är!” ”Visst. Men självrespekt då? Den där putsen går fort, jag lovar. Fyra sekunder och ett bra mineralpuder.”
Jag tror att det är precis tvärtom. Om en person kan vara sig själv ökar självrespekten. Att anpassa sig till normerna tror jag bit för bit dödar en person/lighet. Lövin har rätt i att kvinnor (och i ökande grad män) genom århundraden har lagt tid, energi, ängslan och pengar på att objektifiera sig själva.
Jag gjorde en snabbenkät i min kontorskorridor för att se hur många som vet vad mineralpuder är. Unga kvinnor under 25 visste. Kvinnor 50+ och män visste inte. Några av de ovetande associerade till gruvnäringen.
Nej, kör på, Isabella Lövin. Visa att maktämbetet inte kräver en perfekt maskering.