I tisdags kunde man i Expressen läsa en mycket intressant debattartikel, "Stoppa snålskjutsen i Löfvens lagbygge", skriven av förre justitieministern Thomas Bodström. Den handlade om socialdemokratins viktigaste utmaningar inför framtiden. I artikeln upprepar han i korthet de viktigaste teserna från sin bok "Inifrån - makten, myglet och politiken". Man kan tänka sig att Bodström retar gallfeber på många gamla politiska rävar med vissa av de tankar som han för fram. Men det är minst sagt uppfriskande att han vågar säga vad han tycker och att han rakryggat står upp för sina åsikter.
I grunden ser han tre uppgifter för den socialdemokratiska ledningen om partiet ska kunna återta sin position som självklar ledande politisk kraft i Sverige. Det handlar för det första om att ena partiet, och här menar Bodström att Stefan Löfven är på god väg att åstadkomma detta genom det sätt han utövar sitt ledarskap på. De två andra handlar om att reformera partiet och om att utveckla politiken.
Bodström fokuserar mycket på den andra punkten, reformationen av partiet, eftersom han ser denna som en förutsättning för att sedan kunna utveckla politiken. Thomas Bodström verkar oroas av den stabilitetskultur och ovilja att förändra partiet som utvecklats inom socialdemokratin, vilket han ser som en direkt följd av partiets långa maktinnehav. I artikeln skriver han bland annat:
"Socialdemokraterna satt vid makten 44 år i rad. Under dessa år byggde partiet upp en närmast oslagbar organisation, men med framgångarna utvecklades också en maxim som handlade om att inte vilja förändra partiet. Det var definitivt inte bra. Socialdemokraternas stabilitet förvandlades till orörlighet."
Visst har Bodström till stora delar rätt i detta. Partiet har inte förmått utvecklas i takt med tiden, och detta har i hög grad märkts i de valresultat som uppnåtts. Och med detta menar inte Bodström att partiets grundläggande värderingar blivit omoderna. Tvärtom konstaterar han att dessa är väl förankrade i den svenska väjarkåren, men att dess uttryck behöver utvecklas.
I debattartikeln konstaterar Bodström att en av de viktigaste förutsättningarna för denna utveckling att partiet öppnar upp sina strukturer för nya människor och framförallt för yngre människor. För att komma åt problemet med stängda strukturer och svårigheterna för nya företrädare att komma fram vill Bodström tidsbegränsa olika uppdrag. Han skriver:
"Det som skulle ge de bästa effekterna vore att tidsbegränsa hur länge S-ledamöter får sitta på olika poster, framför allt i riksdagen. Då skulle myglet kring riksdagslistorna försvinna - samtidigt skulle det bli lättare för unga människor, samt de som kommer utifrån, att komma in i politiken."
Och visst har Bodström rätt i detta. Skulle man införa tidsbegränsningar för hur länge man kan sitta på ett och samma förtroendeuppdrag så skulle förnyelse och föryngring kunna ske på ett betydligt mer odramatiskt sätt. Om man på förhand vet att den maximala mandattiden för det specifika uppdraget är exempelvis tolv år så kommer den enskilde ha detta i medvetande och därmed inte, omedvetet eller medvetet, frestas att agera på ett sätt som syftar till att få behålla uppdraget mandatperiod efter mandatperiod.
Man får verkligen hoppas att Bodströms förslag leder till en seriös debatt, och kommer upp till prövning i partiets organisationsutredning. Det vore ett friskhetstecken.