Tärningen är kastad
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Hela livet har jag velat ha äventyr, inte fastna på ett ställe för att sen, när jag blir gammal, se tillbaka på tiden och ångra alla de saker som jag aldrig gjorde när jag hade möjlighet. Därmed inte sagt att det är fel att stanna kvar där man är uppvuxen, skaffa barn och
familj tidigt och jobba i kommunens tjänst.
Jag påstår inte att det är fel att inte känna begär och längtan efter äventyr och utmaningar, men jag skulle aldrig klara av ett liv där allt går på i rutin. Speciellt inte nu medan jag fortfarande är ung och fri.
Jag behöver göra mina resor, jag behöver besöka fjärran länder, rymma från verkligheten och försvinna till en främmande värld. Jag måste se nya ställen, uppleva nya kulturer och träffa människor med andra förutsättningar och erfarenheten än mina egna.
Jag känner ofta ett oförklarligt behov av att få se baksidan av allt bra, inte bara den fina stranden som är tagen från ett vykort där minsta sandkorn ligger perfekt eller restaurangerna där det alltid serveras vällagad och god mat eller hotellen där du lever i överflöd och andra människor kommer och städar upp din skit som du lämnar efter dig.
Jag måste få leva under andra förhållanden där jag inte alltid är den som rusar fram över spelplanen helt utan motgångar. Jag måste förlora, slå tärningen fel och stå över ett kast ibland. För vem blir inte en bättre människa när man lärt sig hantera förluster och motgångar? Att leva under andra förutsättningar, där jag inte har de saker som vi här hemma, och som jag tar för givet varje dag, får mig att vakna upp och inse hur otroligt lyckligt lottad jag är.
Jag kommer inte ihåg alla de gånger jag rest eller flyttat på mig och det är ingen idé att försöka räkna dem heller, för just nu är det oväsentligt och när jag blir gammal, är det inte antalet resor och flyttar som spelar roll, utan minnena från varje ställe som jag har sett som är de viktigaste. Men även om jag nu flyttar och reser runt så finns alltid mitt ursprung kvar.
Mitt norrländska ursprung är det ingen som kan ta ifrån mig. Oavsett vad jag än gör eller var jag än är så finns det alltid kvar. Det finns i mitt hjärta och i mitt blod.
Det är i Arvidsjaur som jag växte upp, det är där jag har en stor del av min barndoms historia och det är där jag har mina föräldrar, min familj och mina närmsta vänner, de viktigaste människorna jag har i mitt liv. Arvidsjaur är och kommer alltid att vara en del av mig oavsett var i världen jag befinner mig.
Och förr eller senare kommer jag att få stå över några kast, jag kommer att behöva ta några steg framåt och sen kanske några steg tillbaka. Kanske kommer jag att hamna på rutan som ber mig att börja om från start igen. Och när jag kommer till rutan som ber mig börja om från start så känns det bra att veta att Arvidsjaur trots allt, alltid finns kvar ...