Viljan att behaga. Den började släppa när jag var runt 40 och är nu vid 53 i stort sett borta. Detta kan vara ett tecken på att jag numera är en tant. Tanten som stereotyp är oftast negativ men verklighetens tanter är samhällsbärande. Och på senare år har tanten som symbol fått upprättelse, inte minst genom en hel del litteratur och forskning om kvinnor över 50. Med stort nöje och goda möjligheter till igenkänning har jag i sommar läst Tanten, vem är hon? En (t)antologi, redaktörer Marianne Liliequist och Karin Lövgren.
Kvinnor, visar forskningen, är kluvna till att se sig som tanter, eller att bli sedda som tanter. Å ena sidan kommer med åren en avslappnad inställning till den egna kroppen och personen, å andra sidan finns en sorg - och rädsla - över att inte längre betraktas som attraktiv och sexig. Att känna sig osedd, ointressant och ovärderad.
Men åldersnormer och normer om kvinnlighet handlar inte bara om den enskilda kvinnans syn på sig själv. Det handlar också om makt. Den kulturella normen för kvinnlighet är en typ av symbolisk kontroll över kvinnokroppen. Indirekt blir det också en mer konkret kontroll, därför att normen internaliseras, tas över av kvinnor själva. Resultatet är att kvinnor och män inte bara värderar andra kvinnor utifrån de skönhetskoder och ideal som gäller för ögonblicket - utan att kvinnor också ser på sig själva som objekt. En inre väktare övervakar att disciplinen hålls.
Att bli tant, oavsett ålder, kan ses som en emancipation, en frigörelse. När viljan att behaga försvinner är det mycket enklare att stå upp för sig själv. På engelska kallas det ibland "no bullshit age" - man behöver inte ta skit längre. Detta ska inte sammanblandas med vad samhället förväntar sig av tanter. Många tanter ser till att barnens så kallade livspussel överhuvudtaget går att lägga genom att ta stort ansvar för barnbarnen. Äldre tanter förväntas bli anhörigvårdare när maken blir sjuk. Visst sköter farbröder också barnbarn och sjuka anhöriga - men kravet är inte lika uttalat när det gäller män. Tanter förväntas acceptera en dålig pension, i många fall en sämre vård och omsorg. Visst gäller principen om likabehandling men i praktiken har kvinnor sämre villkor. Trots detta lever tanter längre än farbröder.
Dock, till följd av jämställdhetspolitiken, ser vi också tanter i ledande ställning, både i politik och i näringsliv. Tanter är duktiga forskare, vassa debattörer och i regel mycket bildade eftersom de också bär upp kulturlivet.
Med det behagfulla följer ofta en anpassning och följsamhet som rimmar illa med den man egentligen känner sig som. Och paradoxalt nog kan det vara, åtminstone i mina ögon, oattraktivt att leva upp till normer om kvinnlighet och sexighet. För egen del brukar jag tänka att de där normerna är bojor som begränsar. När de nu är avtagna känner jag en ny sorts frihet och äventyrlighet.
Och kroppen? En del kvinnor upplever att kroppen förfulas och det finns många nedvärderande uttryck för kvinnors åldrande kroppsdelar. Inte minst i tidningar som riktar sig till kvinnor. Det är skrämselpropaganda som syftar till ökad konsumtion. Skit i den.