Ibland ställs saker på sin spets. Det är väl det som av vissa kallas prövningar. Hur som helst så blir det i alla fall ett test på djupet av ens övertygelse och om man i slutändan tänker låta tanke och handling bli ett.
En eftermiddag i förra veckan så hände det. Det måste ha varit i tisdags för jag hade hunnit sluta för dagen och håll på med de sista förberedelserna inför den minisemester jag just nu är inne i. De balkongblommor som inte står i självvattnande krukor skulle transporteras på kollo hos en kompis, en födelsedagspresent till en tvååring inköpas, och efter detta hem för att hinna tvätta sista tvätten innan packningen kunde slutföras. När jag sitter i bilen på väg hem från jobbet ringer telefonen. I andra änden hör jag en välbekant röst.
Det är en person som jag brukar tala med ibland. En person med sunda värderingar klart till vänster om borgerlighet och som brukar komma med intressanta analyser när vi talas vid. Det är också en person som jag vet befinner sig i Fas 3 och som tillhör den lilla skara som faktiskt inte förlorat något vid ingången i Fas 3 eftersom personen haft tillräckligt hög inkomst för att slå i taket i arbetslöshetsförsäkringen med råge och dessutom fått en bra placering och som då inte för egen del är en missnöjd Fas 3:are.
Personen berättar att denna Fas 3-placering är på väg att upphöra och att han/hon vill hitta en ny bra placering. Frågan kommer som ett brev på posten. Skulle det gå att få en Fas 3-placering på ledarredaktionen.
Det är här frågan ställs på sin spets. Jag är ju i grunden oerhört negativ till Fas 3 eftersom den till en försvinnande liten del för människor närmare arbetsmarknaden. För de allra flesta handlar det om ren förvaring eller om att Fas 3:an får utföra arbeten som borde ha utförts av en anställd även om just detta enligt regelverket inte ska vara tillåtet.
Skulle jag som motståndare till denna slutstation i arbetslöshetsförsäkringen med någon form av bevarad trovärdighet eller egen stolthet kunna bidra till en Fas 3-placering i min egen verksamhet? För mig var det spontana svaret ett ganska så självklart nej, vilket jag också framförde till den jag talade med.
Eftersom personen i andra änden är van vid argumentera så fick jag genast följande argument i retur: Du gör mig en god gärning genom att ge mig en placering jag vill ha, och jag personligen har inte förlorat på Fas 3 utan har samma ersättning i kronor som i Fas 2. För mig är det här bra.
Men så enkelt är det inte. Inte för mig i alla fall. Som den person jag är så kan jag inte börja dela upp Fas 3 i vinnare och förlorare och kunna tänka mig att ta emot vinnarna i Fas 3 bara för att de står under gökträdet och kan tänka sig att fortsätta stå kvar där. Om jag skulle titta på en annan person som gjorde så så skulle jag se en hycklare som inte lever som man lär. Nej, tanke och handling måste gå hand i hand. Vilket värde skulle min övertygelse annars ha.
Men det kommer inte att kännas lätt att säga nej. Men man kan inte följa minsta motståndets lag och bli en glidare. I slutändan så kommer det att kännas bra när jag ser mig i spegeln och ser en människa som inte sålde sin själ för trettio silverpenningar.