Nu har det hunnit gå några dagar efter valet till europaparlamentet och tankarna kring det valresultat vi fick har hunnit klarna en del. För visst var det ett omtumlande valresultat på många sätt, och ett på många sätt intressant och hoppingivande resultat mitt i den kalla vind som svepte genom vårt svenska samhälle.
För visst var det mitt främsta intryck av valresultatet, och det har förstärkts ju längre tiden går. En kall vind som omsluter våra annars så varma svenska hjärtan. En kall vind som gör det hårda ännu hårdare och det frusna än mer fruset. Med en sådan vind är det frestande att vända ryggen till för att skydda sig mot vinden. Men det är svårt att ta sig framåt med en sådan strategi. Risken är stor att man i ställer står och kurar sig i vinden och huttrande blir allt kallare själv.
Men vad är det då som fått så många människor att gå man ur huse för att uttrycka sitt avståndstagande från samhället, sin frustration över den egna livssituationen, sin aversion mot det okända, sin egoism och sin vilja att bygga murar mot omvärlden genom att lägga en röst på Sverigedemokraterna? Är det egna tillkortakommanden som man lastar samhället och sin omgivning för? Är det i grunden ett dåligt självförtroende som gör att man vill lägga en grupp av människor under sig för att på så sätt känna sig litet bättre? Eller är det helt enkelt ekonomisk egoism som gör att man tror att det blir mer pengar i den egna plånboken om invandrarna blir färre?
Frågorna är många, och svaren säkerligen än fler. För svaren är nog lika många som antalet personer som röstat på SD, på samma sätt som svaren är lika många för andra partier. Var och en av oss har nämligen ett helt individuellt utformat svar på frågan om varför vi valt att rösta som vi gjort.
Men när det gäller SD:s stora framgångar i inlandet och de mindre kommunerna är inte svaret så lätt som vissa gjort gällande att det handlar om att Sverigedemokraterna är det enda parti som inte vänt glesbygden ryggen. För så är det inte i praktiken. Sverigedemokraterna bryr sig inte om landsbygd och glesbygd i någon högre utsträckning än de övriga partierna. Den politik som de i praktiken gett sitt stöd åt i riksdagen har tvärtom inte varit till stöd för glesbygdens och landsbygdens folk. De som röstat på Sverigedemokraterna utifrån detta har verkligen gått på en praktnit.
I stället är jag övertygad om att det stora stödet för SD ute på landsbygden och i glesbygd handlar om att medborgarna i dessa bygder känner en fruktansvärt stor distans till Stockholm och Bryssel. Man känner en uppgivenhet och frustration och till och med att man är bortglömda och ratade av Stockholm och därmed också per definition av Bryssel. I denna alienation och detta främlingskap i det egna samhället är det lätt att söka stöd hos den som presenterar enkla och tydliga lösningar. Man känner också en gemenskap ”utstötta” emellan och känner därför sympati med de ”förtryckta” Sverigedemokraterna.
Detta är en allvarlig signal till alla våra beslutsfattare. Delaktighet och tillhörighet är mänskliga behov som måste bekräftas. Vi måste därför ta itu med samhällsbygget från grunden igen. Det är därför skyndsamt dags att påbörja byggandet av Folkhemmet 2.0.1.5. Att människor känner sig sidsteppade är ett gigantiskt misslyckande och skapar spänningar och motsättningar i ett samhälle. De växande klyftor vi ser idag måste därför bekämpas på alla fronter, oavsett om det handlar om klyftor mellan fattig och rik, mellan stad och glesbygd, mellan kvinna och man. Det Vi och Dom-samhälle som Sverige verkar gå mot måste motverkas. Det är denna kamp vi demokrater måste sätta först!