Jag vet inte var den här hösten har tagit vägen. Tiden har liksom sprungit ifrån mig. Idag är det torsdag. På måndag är det julafton. Redan på måndag. Och det känns närmast overkligt. Det känns inte riktigt som om jag är redo för jul ännu. Och lika fort som den kommer rusande mot mig, lika fort kommer den att vara över.
Vad är det som gör att tiden rusar i ett allt högre tempo? Är det månne det faktum att man inte är någon ungdom längre, och att tiden helt enkelt går fortare ju äldre man blir. I alla fall fram till den punkt då dagarna blir oändligt långa på ålderns riktiga höst. För det är i alla fall så människor i min närhet har beskrivit det. Ekorrhjulet snurrar allt snabbare ju äldre man blir, och så plötsligt en dag när man upptäcker att man är riktigt gammal blir dagarna oändligt långa eftersom man inte riktigt orkar fylla dagarna med aktiviteter, utan minuter och timmar rullar på i en sakta och oföränderlig ström där inte särskilt mycket händer eftersom man inte orkar göra så mycket.
Är detta kanske månne på väg att förändras när dagens äldre blir allt piggare? Det finns i alla fall tecken på det. Dagens äldre äldre är ju betydligt piggare och fräschare än vad pensionärerna var för bara tjugo år sedan. Men har vi då byggt ett samhälle som gör att dessa äldre äldre får den stimulans som de behöver för att må riktigt bra. Nej, tyvärr inte. Allt mer av våra stimulansinsatser tas bort. Vi anser oss helt enkelt inte ha råd med denna "guldkant" på tillvaron för dessa äldre.
I stället är det frivilliga krafter som ska täcka upp när samhället drar sig undan. Våra äldre måste förlita sig på att människor i deras närhet utför de "kärleksgärningar" som den svenska äldreministern Maria Larsson så varmt prisade i en radiointervju härförleden. I P1 Morgon. Hon hävdade frejdigt att 82 procent av anhörigvårdarna tycker det känns bra att göra gott. Det förvånar mig inte alls att man kan få fram sådana siffror. Även jag tycker det känns bra att utföra goda gärningar. Det sitter inte i det. Frågan är bara om jag gör dessa goda gärningar av fri och egen vilja, eller om jag känner mig tvingad att göra dessa handlingar för att någon jag älskar och vill väl inte annars får en värdig tillvaro för att ingen annan utför denna goda handling.
Om det blir påtvingat att göra det goda, så kanske inte den goda handlingen känns lika god som om jag gjort den som den rena kärlekshandling som Maria Larsson så varmt prisade i P1-intervjun. Och är det då fortfarande en kärlekshandling eller är det bara plikten som kallar och vår lutherska uppfostran som gör att man "kärlekshandlar" på beställning. Undrar om den tanken ens har dykt upp i Maria Larssons huvud? Jag tror faktiskt inte det.
Men åter till julen, denna kärlekens högtid, som snart knackar på vår snöiga port. Eller är det kanske tomten som står där och bankar. Jag måste bara få berätta om min systerdotter Maja, fem år gammal, och hennes något kluvna inställning till julen. För ett par veckor sedan fick hon frågan om hon längtade till julen. Det visade sig då att hon inte var riktigt säker på om hon längtade till julen eftersom hon är så rädd för tomten. Majas mamma som då försökte rädda situationen frågade om hon inte såg fram mot alla julklapparna som tomten ändå skulle komma med. Maja svarade då med bekymrad min: Mamma, jag vet inte om det är bättre att vara utan julklappar och slippa träffa tomten. Det kanske är bättre att skippa julklapparna ändå.
Det är inte lätt att vara fem år och vara rädd för tomten. Men det kanske löser sig av sig självt. Vi har nämligen inte fått tag på någon som kan tomta hos oss. Och jag tror faktiskt att storasyster Tilde, sju år, kan köpa att vi skippar tomten för att Maja ska slippa vara rädd. För henne är nog det viktigaste att han levererat rätt julklappar innan. Hon deklarerade nämligen med mycket bestämd röst att om tomten inte skulle leverera en Ciccobello-docka till henne, utan bara till Maja, så skulle hon bli rent förbannat arg på honom. Så hon är nog nöjd bara Ciccobello-dockan finns där i något av alla de paket hon kommer att få.