Det har gått snart tre år sedan jag fick ert förtroende att vara ledamot av Sveriges riksdag. Tack.
För det mesta går dagarna i ett, jobbar på och gör mitt bästa. Men jag slås ibland av storheten i förtroendet, bävar lite. Och jag är fortfarande imponerad och fascinerad av alla dörrar till kunskap som öppnas, och att jag har tillgång till ett pärlband av kompetenta människor, experter på sina områden som har som jobb att hjälpa mig att prestera mitt bästa, eller kollegor som gärna delar med sig och diskuterar om framtida lösningar. När jag började skriva detta förberedde jag mig för några intensiva dagar i Almedalen fyllda av möten, mingel och debatter med allt från sexualpolitik till skattepolitik. Jag känner en styrka i att kunna behärska en bredd av frågor och inser att jag idag har en större kostym.
Makten gör mig ibland matt. Ibland riktigt förbannad. Med stor makt följer också stort ansvar. Därför kan jag bli så innerligt upprörd på regeringen som med 25 % ungdomsarbetslöshet väljer att skjuta ifrån sig politiskt ansvar och liknöjt säga: att vi står oss bra i jämförelse med andra.
För det första. Vi står oss inte bra i jämförelse. Åtta andra länder har LÄGRE ungdomsarbetslöshet, däribland Finland och Danmark. Så när Anders Borg flinar upp sig i talarstolen, och klappar sig på magen blir jag mest mörkrädd. Unga utan arbete. Brist på hopp, på framtidstro. Farligt. Förfärligt och ett stort slöseri.
Borg kan häckla oss för målet, att ha Europas lägsta arbetslöshet 2020, hur mycket han vill. Men vi har satt upp ett tydligt mål och har lagt ett flertal förslag för att nå dit. Och det är som Magdalena Andersson konstaterar i DN i veckan inte nog, men det kommer flera.
När hopplösheten sprider ut sig bland unga i Sverige, då darrar jag. Det handlar om vår framtid, mina barns framtid. Och så tänker jag: Men vem är jag att komma med lösningar om sittande regering inte kan? De är minsann inga dumbommar. Men, vi tycker olika. Har olika syn på människor. Jag är heller ingen dumbom, har ingen mastersexamen, men jag har varit med, har testat den här regeringens arbetslöshetspolitik, och jag är ju inte heller ensam. Det är rätt skönt att en av de sista kvällarna innan riksdagen ”stänger”, sitta i trädgården hos landets blivande finansminister och prata om framtiden. ”Vi ska lära oss av de bästa” sa Magda, som samma dag hon kommit hem från Österrike. Det land som har lägst arbetslöshet i Europa. Österrike, ett helt annat land, olikt oss på många sätt men ändå, vi har något att lära. Närmare samarbete mellan utbildning och arbetsliv, praktik/sommarjobb tidigt. Ett engagerat näringsliv som är måna om att få med unga.
Det känns helt okej att sitta och prata jobb kl. 22 en vardagskväll, för känslan när jag tar mig tillbaka till riksdagslägenheten är att: om någon kan lyckas så är det vi. Det här kommer bli bra. Det kommer bli svårt. Men med verkligheten i ryggen, med kloka och kompetenta människor med så kan vi med hårt jobb nå målet. Lägst ungdomsarbetslöshet i Europa.
PS. På mitt nattduksbord ligger en trave böcker. Inte en enda handlar om skatter eller finanspolitik. Snart nog är det höst. Allmän motionstid. Mejlboxen är öppen, kom gärna med förslag. Men vänta er inte några snabba svar. Befinner mig i skrivandets stund i mitten av tre veckors ledigt med vänner, familj och döttrarna. DS