Det är inte bara socialdemokratin som befinner sig i kris. Det är kris hos fler. Och på en del håll är krismedvetenheten hög och hos andra i det närmaste obefintlig. Och vad krisen leder till skiljer också i högsta grad mellan de olika krisobjekten. Men det finns en gemensam nämnare i alla fall. Vilsenheten är total.
Ta bara Kris(t)demokraterna. Än en gång slår en opinionsundersökning fast att stödet för detta parti är mycket svagt. Det blir allt mer en vedertagen sanning att enda anledningen till att partiet finns kvar i den svenska riksdagen är taktiska moderater som stödröstade på det utrotningshotade partiet. Men hos detta krisobjekt lyser krismedvetenheten närmast med sin frånvaro. Man sitter förvånansvärt stilla i båten och ifrågasättandet av ledarskapet i partiet är både svagt och splittrat. Det verkar ju som om det självklara i vilket annat parti som helst, att partiledaren får gå, är en icke fråga för de kristdemokratiska politikerna. Men hur länge kommer detta att bestå? Det är frågan. Någon gång måste krismedvetenheten också vakna i de kristdemokratiska leden. Man kan inte låta moderata utplåna partiet utan att man försöker rädda det som räddas kan.
Inom Vänsterpartiet börjar någon form av krismedvetenhet att spira. Kanske inte hos Lars Ohly som gör allt vad han kan för att säkra ett fortsatt ordförandeinnehav för egen del. Kraven på hans avgång kommer från allt fler håll och bland annat Jonas Sjöstedt, förrförra valets vänsterpartistiska framgångssaga, verkar vara sugen på att hoppa på partiordförandetåget, och detta skulle minst sagt kunna leda till förnyelse av den vänsterpartistiska retoriken och politiken. Problemet för honom är väl att han inte representerar den starkaste grenen av Vänsterpartiet just nu. De så kallade förnyarna har ju hamnat i skymundan. Men Vänsterpartiet har andra mycket intressanta partiledarämnen. Om vänsterpartisterna vore riktigt modiga skulle Lars Ohly ersättas av yrvädret Josefin Brinck. Tala om en annorlunda partiledare som skulle attrahera nya väljargrupper. Vänsterpartiet skulle överta Miljöpartiets roll som parti med coolaste partiledaren. Tala om karisma hos den damen, och detta kombineras med en otroligt tydlig ideologisk hållning. Detta är goda förutsättningar för att ta Vänsterpartiet ur dess nuvarande mediala skugga. Go Josefin, Go!
Tillsammans med Socialdemokraterna har dessa partier det gemensamma att viljan till omdaning känns minst sagt påtvingad. Många vill dessutom inte erkänna de problem som man står inför. Hos Socialdemokraterna kännetecknas detta förträngande av det faktum att doldisen och den profillöse Sven-Erik Österberg framstår som hetaste partiledarkandidaten. Samma förträngning av verkligheten hittar man hos KD och Lars Ohly.
Men det finns andra områden där krismedvetenheten är total och där man desperat griper efter varje halmstrå till förändring i förhoppning om att man ska komma bättre ut på andra sidan krisen. Det är Melodifestivalen jag tänker på. Här kastar man ut det mesta med badvattnet och kör nytt så det ryker. Kanske en del politiska partier skulle kalla in Christer Björkman som konsult i ämnet "att våga förändra". Om sedan förändringarna är till det bättre vet vi först i slutet av maj. Men han vågar i alla fall tänka nytt och utanför den gängse boxen. Att jämföra Melodifestivalen med hur det är inom ett politiskt parti är kanske nog så halsbrytande. Men inte när det gäller frågan om modet att förändra. Det är lika vågat att ge sig ut på hal is när det gäller att förändra svenska folkets favorittävling i tv som att välja nya vägar inom politiken.