I måndags läste jag en artikel i Aftonbladet som riktigt kröp in under skinnet på mig. Det var berättelsen om Mårten som utförsäkrats från sjukförsäkringen och som dagen före nyårsafton inte såg någon annan utväg än att ta sitt liv. I ett försök att väcka debatt kring de utförsäkrades situation skickade han ett mejl till polisen, socialen och en mängd medier under rubriken "Den sista överraskningen". Budskapet var kort och koncist. Jag dog i natt. Försäkringskassan tog min sjukpension. Nu ger jag dem min ålderspension också. Sedan tog han ett sista bad för att han skulle vara hel och ren när han skulle hittas och sedan svalde han fyra veckodoser sömnmedel blandat med vodka. När polisen hittade honom var han djupt medvetslös, men kunde räddas till livet.
För mig är det omöjligt att kunna leva mig in i den bottenlösa förtvivlan som Mårten måste ha känt när han fattade det drastiska beslutet att försöka avsluta sitt liv. Att allt verkar så nattsvart att man inte ser något ljus i tunneln. Att inte ha något hopp som håller en uppe. Men det måste ha varit fruktansvärt.
I intervjun som Aftonbladet publicerade med Mårten beskriver han sin förtvivlan över att efter utförsäkringen ha varit hänvisad att söka försörjningsstöd på kommunens socialkontor. Som han själv beskriver det vill han inte vara en tiggande socialbidragstagare. Och jag kan förstå honom. Det handlar om självkänsla och i grunden om att kunna ha någon form av kontroll över sitt liv. Att inte behöva vara utelämnad till andras bedömningar av vilka behov man har. Men det blir tyvärr så för allt fler. När samhällets skyddsnät i övrigt har sådana hål att allt fler trillar igenom blir trycket på kommunernas socialkontor allt större. Socialbidrag som förr var en absolut nödåtgärd för de som skyddsnäten inte kunde fånga upp, har nu i den moderata argumentationen förvandlats till en del av de ordinarie skyddsnäten och också kommit att betraktas som en del av kedjan.
För mig är detta inget annat än ett utslag av en människosyn som jag inte kan acceptera. Tidigare var den bärande tanken att varje individ så långt det bara var möjligt skulle fångas upp av ett skyddsnät som gjorde det möjligt att kunna få behålla sin självkänsla och människovärde. Men nu sätts allt fler på undantag. Dessutom faller allt fler mellan stolarna. Tänk dig att hos den ena myndigheten få beskedet att du är för frisk för att få sjukpenning och hos nästa få beskedet att du är för sjuk för att kunna arbeta och därmed kan du inte heller få arbetslöshetsersättning. Då är det lätt att i förtvivlan ge upp.
Det är fruktansvärt att se det dubbelspel som framför allt moderata ministrar kör när de diskuterar effekterna av åtstramningarna i sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. Det är inte meningen att folk ska hamna i kläm eller falla mellan stolarna. Men det handlar om enstaka fall, säger man. Och visst var det så att människor kom i kläm tidigare också. Men då fanns i alla fall ambitionen att försöka täppa till de hål som fanns. Men nu vet jag inte vad jag ska tro. Ibland känns det som om man accepterar att systemen slår fel till viss del.
Vad händer med Mårten då? Just nu vårdas han på psykiatrisk klinik. Han säger till Aftonbladet att han inte får någon medicin och inte får träffa någon psykolog. Skälet att han får vara kvar är att han saknar bostad. Det är lätt att förstå att Mårten inte jublar över sina framtidsutsikter. Det ser inte precis ljust ut för honom. Han är tyvärr inte ensam. För varje dag som går hamnar fler och fler på samhällets skuggsida.