Enligt siffror som Försäkringskassan presenterade år 2012 så hade var femte person i undersökningen av ekonomiska skäl avstått från att gå till tandläkare under de tre senaste åren. Det är en skrämmande hög siffra. De grupper som i högst utsträckning avstår från tandvård på grund av privatekonomin är unga, låginkomsttagare, lågutbildade, utlandsfödda, ensamstående och pensionärer med låg inkomst. Till dessa grupper kan naturligtvis också läggas arbetslösa och sjukskrivna. En spegelbild av det svenska klassamhälle som växer sig allt tydligare.
Det finns inte något som pekar åt att utvecklingen skulle gå åt rätt håll, och att andelen som avstår från tandvård på grund av ekonomiska skäl skulle minska. Tvärtom lär problemen ha ökat i takt med att inkomstklyftorna i samhället ökar allt mer, och där de med lägst inkomster till och med tappar i köpkraft.
Visserligen går det inte att sätta ett absolut likhetstecken mellan frekvensen i tandläkarbesök och den faktiska tandstatusen. Men tyvärr finns det undersökningar som pekar mot att tandstatusen försämras i de ekonomiskt mest utsatta grupperna. Tänderna blir allt mer av en klassmarkör i det svenska samhället. Speciellt oroande ur ett folkhälsoperspektiv är det faktum att negativa förändringar i attityder, vanor och kultur kopplat till folkhälsa i väldigt hög grad överförs mellan generationer, och att försämrade folkhälsovanor därigenom riskerar att bestå över tid.
Frågan om hur långt samhällets ansvar för tandvården ska sträcka sig har länge varit omdiskuterad, särskilt inom det socialdemokratiska partiet och brukar vara en stående fråga på partiets distriktskongresser och kongresser. De skillnader i villkor för tandvården och vården av den övriga kroppen som faller inom ramen för den ordinarie sjukvården upplevs av många som både oförståelig och orättvis. I diskussionerna kring tandvården finns tyvärr alltför ofta drag av moraliska ställningstaganden kopplade till synsätt som bygger på tankar att problem med tänderna beror på att individen missköter sig. Liknande synpunkter framförs för övrigt också i diskussioner kring behandling av övervikt. Men då kan man lika gärna sticka huvudet i sanden och förneka att problemen finns.
I ett välfärdsland som Sverige borde det finnas möjlighet att förbättra tandvårdsförsäkringen så att den blir mer lik vår sjukvårdsförsäkring. Detta skulle med säkerhet leda till att tandstatusen inte blir en klassmarkör på det uppenbara sätt som den är idag. Med stormsteg är vi på väg att återvända mot en situation som påminner alltför mycket om svunna dagar, en tid då man nästan undantagslös kunde sätta likhetstecken mellan välskötta tänder och goda ekonomiska villkor. Dessa svunna dagar måste vi låta vara just svunna. Därför behöver tandvårdsförsäkringen ses över från grunden, och på sikt inlemmas i sjukförsäkringen i stort.