För varje politisk rörelse värd namnet är den analys av samhället som man bygger sin politik utifrån avgörande. Utan en grundlig analys är det omöjligt att för andra beskriva hur man upplever att samhället fungerar och vilka förändringar man vill åstadkomma för att samhället ska bli bättre. En av styrkorna i den socialdemokratiska, och för övrigt i hela den socialistiska rörelsens, samhällsanalys har varit att man kunnat förklara hur maktstrukturerna i samhället fungerar, och vari de tar sin grund, på ett enkelt och klargörande sätt. Denna förklaringsmodell tar sin utgångspunkt i begreppen klass och klassamhälle. Den tyske filosofen Karl Marx definierade klasstillhörighet utifrån vilken roll den enskilde har i det ekonomiska systemet, och denna klasstillhörighet definierar i sin tur vilka livsmöjligheter den enskilde i praktiken har.
Under lång tid har socialdemokrater inte tvekat inför att beskriva det svenska samhället utifrån ett klassperspektiv. Men tyvärr håller detta på att förändras. I stället för att erkänna de maktstrukturer som finns i vårt samhälle och som grundas på socioekonomiska strukturer har en mer individualistiskt inriktad samhällsanalys smugit sig på oss. Samhällsproblemen har kommit att individualiseras i allt högre grad.
I samhällsdebatten har ett nytt synsätt vuxit sig allt starkare, som skapar en ny underklass i samhället. En underklass som inte definieras strukturellt utan mer individuellt. Göran Greider, politisk chefredaktör på Dalademokraten, skriver följande tänkvärda ord i en krönika i tidningen Metro följande:
"I samhällsdebatten håller en underklass på att skapas och denna underklass är avskild från alla andra i samhället. Den bättre ställda medelklassen förfasar sig över de fattigas liv eller skänker ibland en slant till välgörenhet. Men de som har det riktigt bra vill inte se att antalet fattiga i ett samhälle har att göra med bristen på fördelningspolitik.
I Sverige, liksom i hela västvärlden, har fördelningspolitiken försvagats det senaste kvartsseklet. Skattelättnader för de översta - försämrade ersättningssystem för dem som är längst ner. Mer pengar till aktieutdelning - mindre till löner. Men när fattigdom blir det centrala ordet för att förstå detta enorma fördelningspolitiska maktdrama är vi illa ute. Vi upphör att förstå att ökad rikedom i toppen leder till ökad fattigdom i botten. Vi ser inte att detta handlar om makt. Och ord som fattiga och underklass är särskilt hemska för att de tar modet och självkänslan från en massa människor som alltmer börjar betraktas som ett särskilt folk, som majoriteten inte har något att göra med."
Greiders slutsats blir att det ligger en stor fara i att vi inte vågar beskriva detta som effekten av ett klassamhälle och att vi de facto lämnar de mest välbeställda i fred, och inte utkräver ansvar från dem för den situation som råder, om vi inte pekar ut maktstrukturerna som problemet. Om vi talar om fattigdom är risken stor att vi skuldbelägger den fattige i stället för att kräva att de strukturer som gör individen fattig förändras.
Om vi inte vågar tala om klass och maktstrukturer är risken stor att vi också blundar för de stora samhällsproblemen i vårt land. Det svenska klassamhället präglar människor genom hela livet. Det är bara att titta på hälsotillstånd, tandstatus, motionsvanor, medellivslängd, upplevd fysik och psykisk hälsa. Dessa följer skrämmande väl de klasslinjer som finns i vårt samhälle. Att klassanalysen sedan behöver kompletteras med, eller vidgas till att också omfatta, parametrar som kön, etnicitet och sexuell läggning för att bilden ska bli komplett är en annan femma.
Vi socialdemokrater måste våga tala om klass i vår samhällsanalys för att bli tydliga med vad vi vill åstadkomma för förändringar i vårt samhälle, för att rågången mellan Socialdemokraterna och borgerligheten ska bli solklar för var och en.