Förnyelsen av socialdemokratin under Håkan Juholt verkar ha gjort halt vid utrikespolitiken, både innehållsmässigt och personellt. Det som en gång var en tillgång för socialdemokratin och attraherade många väljare, inte minst yngre, har på senare år blivit partiets Akilleshäl. Fasthet, oberoende och engagemang har ersatts av en rätt fladdrig anpassning till de borgerliga partierna, stormakterna och kalla kriget-alliansen Nato, som vi formellt inte tillhör men numera helt sitter i knäet på. Det en gång så starka socialdemokratiska engagemanget för FN, nedrustningsfrågor och internationell solidaritet dyker bara upp i enstaka 1 maj-tal.
I själva verket har Socialdemokraterna inte haft någon självständig utrikespolitik sedan Ingvar Carlssons och Anna Lindhs tid. Göran Persson var ointresserad av internationella frågor, och de få gånger han engagerade sig hamnade han lätt på fel sida. Det gäller till exempel i Mellanösternfrågan, där han blev Israel-lobbyns favorit. Det var också under Perssons tid som Sverige skickade trupp till Afghanistan, även det en anpassning till amerikanska önskemål. En "insats" som Mona Sahlin utan mandat från s-väljarna förlängde på politisk övertid.
Varken Persson eller Sahlin ville eller förstod att skaffa sig duktiga och engagerade medarbetare på området. Sakkunskapen i UD sidsteppades och socialdemokrater som stod för ett bredare internationellt perspektiv hölls systematiskt utanför de inre cirklarna. Jan Eliasson var främst diplomat, men kunde ändå ha inlett en ny era, om han fått chansen att återkomma i en ny socialdemokratisk regering. Nu blev det bara ett halvår som utrikesminister.
Håkan Juholt hade chansen att markera en ny start för socialdemokratisk utrikespolitik genom att byta ut den ängslige och svävande Urban Ahlin mot en mer kraftfull talesperson på området. I stället tog Juholt själv över utrikespolitiken, vilket så här långt inte gått vidare bra. Hans turer kring den svenska Libyen-insatsen har varit en svajig seglats, där det ena oövertänkta uttalandet gett det andra. Mycket kan skyllas på tidspress, men bristen på en socialdemokratisk helhetssyn på världen lyser också igenom.
Det var en rimlig avvägning av Juholt att motsätta sig att Gripenplanen fick sättas in mot markmål i Libyen med tanke på det oklara läget i landet, men att kompensera detta med militärt och politiskt ännu riskablare flottinsatser i Medelhavet (som också skulle tangera flyktingfrågorna) var mindre välbetänkt. Och att börja tala om att skicka svensk trupp till Syrien utan att sätta detta i samband med en bred politisk uppgörelse som också inkluderar Israel-Palestina var helt fel. Vi ska absolut inte sätta in svensk militär i arabiska klanfejder och religiösa uppgörelser, vare sig i Syrien eller i Libyen. Något bör vi ha lärt oss av det militära fiaskot i Afghanistan. Blir det fred i Libyen är det i första hand civila insatser som krävs, inte militära.
Det vore bra om Juholt och andra socialdemokrater talade mer om politiska än militära lösningar i Nordafrika och Mellanöstern. När hörde vi en ledande socialdemokrat tala om palestiniernas rättigheter senast? Eller om fred och nedrustning och verklig säkerhet i en värld som fortsätter att lägga ofattbara summor på militären samtidigt som en miljard människor lever under eller på svältgränsen? Eller om rättvisa åt och solidaritet med alla tillbakasatta grupper och nationer i världen, inte bara dem som "väst" bryr sig om?
Se där en nygammal socialdemokratisk utrikespolitik!