24-27 mars besöker president Obama Europa för att bland annat delta i två toppmöten. Vid det ena, i Haag, ställs han enligt planerna öga mot öga med den ryske presidenten Vladimir Putin. Med honom ska han diskutera ”kärnvapenterrorism”, ett tio år gammalt program om hur man ska förhindra stölder av nukleärt material ur militära förråd, som alla redan är överens om.
De ska alltså inte diskutera Putins annektering av Krim, som enligt modellen för Hitlers ”Anschluss” av Österrike 1938 ska bekräftas av en välregisserad folkomröstning. Man ska inte ens påminna varandra om att USA, Ryssland och Storbritannien 1994 gav Ukraina garantier för sin territoriella okränkbarhet mot att landet lämnade ifrån sig sina kärnvapen.
Obama och Putin ska inte heller prata om vad som ska ske med de hundratals taktiska kärnvapen som Nato och Ryssland fortfarande har uppställda i Europa, eller när USA och andra länder ska ratificera det fullständiga provstoppsavtalet. Eller några andra nedrustningsfrågor. Som Hans Blix, före detta utrikesminister och IAEA-chef, konstaterade vid ett seminarium härom veckan, ligger nedrustningspolitiken numera ”i koma”. Och ingen tycks vilja återuppväcka den.
Sedan blir det toppmöte med EU i Bryssel, som företrädesvis ska ägnas åt ekonomiska frågor. Förhandlingar pågår sedan en tid om ett avtal mellan EU och USA (TTIP) som ska underlätta utbytet av varor och tjänster och ömsesidiga investeringar. Det kan vara en bra sak för jobben och tillväxten på båda sidor av Atlanten. Problemet är bara att ingen numera vet vad en amerikansk president kan ”leverera”. Risken är stor att ett eventuellt avtal fastnar i kongressen. Obama verkar inte ens ha partivännerna med sig.
Det är bra att USA:s president bekantar sig med EU:s institutioner. Europas kärlek till Obama är till delvis obesvarad. Född på Hawaii, uppväxt i Indonesien och med afrikansk far, känner sig Obama mer hemmastadd i andra delar av världen. Hans något idealistiska syn på internationella relationer, och hans ovilja att ta kommandot vid kriser, stämmer inte alltid med realiteterna i världen. Han tycks ha särskilt svårt att förstå sig på Putin, men det är han ju inte ensam om.
Det betyder inte att Obama kommer undan Ukraina, och de säkerhetspolitiska problem som Rysslands aggression mot grannlandet har skapat. Merkels förmaningar och Obamas övertalningsförsök räcker uppenbarligen inte för att stoppa Putin. USA och Europa måste ställa undan avlyssningsapparaterna, bestämma sig för vad de vill och kan göra, och sedan tala klarspråk med Putin om vad det kommer att kosta honom och Ryssland att fortsätta på den inslagna vägen.
Samtidigt måste Europa börja tänka sig en framtid där USA vänder blicken åt annat håll och inte längre är berett att rycka ut och släcka bränder i Europa. Europa måste skaffa sig kapacitet att på egen hand stå emot påtryckningar, och sedan hålla ihop när fred, frihet och demokrati hotas i vår del av världen. Även om det innebär uppoffringar.
Det som inträffat reser också frågan om Sveriges bidrag till säkerheten i Europa. Vi har länge fått höra från politiker och militärer att Ryssland inte har operativ förmåga att hota Sverige i närtid, och att vi hinner ställa om oss. Innan ens försvarsberedningen är färdig med sina förslag, säger militära experter plötsligt att Ryssland nu har sådan kapacitet. Var finns framförhållningen? Den som fortfarande tror att vi skyddas av att samöva med Nato, kan se vilken nytta Ukraina har av sitt flitiga Natopartnerskap idag!