Men det är samtidigt lite av den känslan man får när man läser en av årets absolut mest spännande politiska böcker, "Knapptryckarkompaniet" av Anne-Marie Pålsson. Pålsson - som är nationalekonom vid Lunds universitet och satt i riksdagen för Moderaterna mellan 2002 och 2010 - levererar en svidande kritik av hur arbetet i riksdagen fungerar.
Många kommentarer om boken har fokuserat kring den bitska beskrivningen av hur hennes eget partis inre liv fungerar. Och visst är det intressant att Fredrik Reinfeldt som annars vill förmedla bilden av sig själv som en fredagsmysande familjefar som mellan varven åker ut och lyssnar på vad undersköterskor har att säga, framstår som en tämligen despotisk ledare som inte drar sig för hot och mobbing för att trycka ner oppositionella röster inom sin egen riksdagsgrupp. Men samtidigt är det är förmodligen så att det som försiggår i andra partier snarare handlar om gradskillnader än artskillnader. Moderaterna är ett mer toppstyrt parti än andra. Men det är knappast unikt.
En mindre intellektuell föredetting hade säkert passat på att skriva en riktigt snaskig skvallerbok. Skvaller verkar vara en populär sysselsättning bland riksdagsledamöterna. Men Pålsson väljer istället att nästan helt utelämna namn, även när det är uppenbart vem det är hon skriver om. Reinfeldt kallas till exempel genomgående för partiledaren, det är nästan så att man kommer att tänka på Harry Potters nemesis Lord Voldemort, han-som-inte-får-nämnas-vid-namn.
Men det är inte framför allt beskrivningen av hur Moderaterna fungerar som gör boken intressant. Det är istället beskrivningen av hur parlamentet i vad som förmodligen är världens mest parlamentariska system har avlövats på makt genom att den har koncentrerats hos andra än de som är folkets valda företrädare i ett parlamentariskt system, riksdagsledamöterna.
Det är framför allt tre sådana förskjutningar av makt man kan se. För det första handlar det om att riksdagen lämnat över politikens formulering till regeringen. Det är i praktiken i regeringskansliet som bestämmer vilka politiska beslut som ska tas, trots att det i lagens mening är riksdagen som är ansvariga. Regeringens riksdagsunderlag förvandlas till ett transportkompani som bara har till uppgift att sätta sitt sigill på de papper som regeringen lägger framför dem.
För det andra handlar det om att partiledningarna har ett järngrepp om riksdagsgrupperna. Inte minst genom att partiledningen har stort inflytande över hur riksdagslistorna utformas och att de har makten att fördela uppdrag till riksdagsledamöterna har de verktygen att både belöna och bestraffa riksdagsledamöter. Något som leder till lydiga ledamöter som inte gärna ställer sig upp i båten.
För det tredje handlar det om väljarnas och partimedlemmarnas brist på inflytande över riksdagsledamöterna. I dag är de senare inte särskilt beroende av de tidigare för sin position. Det är istället partiledning och valberedning de måste blidka för att få sin position och behålla den.
Man gör förmodligen rätt i att ställa sig skeptisk till Pålssons förslag på lösningar. De går i ton med hennes egen mörkblå framtoning och handlar i stor utsträckning om maktdelning, enmansvalkretsar och juridifiering av politiken. Något som skulle minska medborgarnas formella makt över den politiska dagordningen.
Men det finns några guldkorn som är värda att ta tillvara på.
Dels handlar det om att stärka partimedlemmarnas och väljarnas möjlighet att utkräva ansvar av sina representanter i riksdagen. Något som skulle kunna möjliggöras genom att partierna tar sina listor i medlemsomröstningar och att väljarna ges möjlighet att stryka kandidater på valsedeln. Med dessa reformer skulle riksdagsledamöterna i mycket större utsträckning bli representanter för sina lokala partiorganisationer och väljare. Blidkar riksdagsledamoten inte dessa grupper kan denne heller inte räkna med att bli omvalda.
Dels handlar det om att riksdagsledamöterna tar makten över sina egna riksdagsgrupper. I grunden förespråkar Pålsson något som på gammelsocialistiska kallades för demokratisk centralism. Istället för att låta partiledningarna diktera villkoren efterfrågar hon en ordning där riksdagsgrupperna väljer alla sina företrädare i omröstningar, där det råder högt i tak i diskussionerna, men enhet utåt.
Alldeles oavsett vad man anser om Anne-Marie Pålssons förslag - och det finns många sådana i hennes bok - öppnar hon för en intressant diskussion för hur vi ska återuppliva demokratin i en tid då politiken ofta förminskats till att handla om medieutspel och opinionsundersökningar.