Så stod han äntligen i talarstolen. Att Stefan Löfven, ordförande för fackförbundet IF Metall, valdes till partiordförande för Socialdemokraterna i slutet av förra veckan kom som en blixt från klar himmel. Han var visserligen en person som nämndes i förhandsdiskussionerna, framför allt efter att Mona Sahlin meddelade att hon skulle avgå som partiordförande hösten 2010. Men samtidigt har det aldrig tidigare skett att en socialdemokratisk partiledare tagit steget direkt från arbetarrörelsens fackliga gren. En och annan facklig ledare har blivit statsråd, men partiledarna har som regel gått den politiska vägen via SSU:s förbundsstyrelse, kanslihus och riksdag.
Bristen på plats i sistnämnda har målats upp som ett problem för Stefan Löfven. Och visst finns det en risk att det byggs upp ett maktcentrum utanför hans kontroll i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Inte minst som just den socialdemokratiska riksdagsgruppen verkar ägna större delen av sin tid åt att intrigera och läcka intern information till diverse politiska journalister. Att få vara "centralt placerad källa" för kvällstidningarna är uppenbarligen något väldigt eftertraktat för en del socialdemokratiska riksdagsledamöter och att ta itu med den kulturen är avgörande för att Löfvens tid som partiledare ska bli framgångsrikare än den var för hans företrädare.
Men riksdagsgruppens behov av att intrigera och läcka är mest ett tecken på dess devalverade betydelse. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen har egentligen aldrig varit i politikens centrum. De långa perioderna av socialdemokratiskt regeringsinnehav förvandlade partiets riksdagsledamöter till ett transportkompani som mest skulle trycka på rätt knapp i kammaren för att regeringens politik skulle vinna laga kraft.
Det är också något som fått effekt på den socialdemokratiska riksdagsgruppens sammansättning. De mest lovande gick ofta till regeringskansliet, de fackliga förbundsexpeditionerna eller blev kommunalråd på hemmaplan. Att sitta i riksdagen, ett uppdrag som borde vara det finaste man kan ha i en parlamentarisk demokrati som Sverige, har i stor utsträckning blivit en reträttpost för andrasorteringen. Ett tröstpris för de som inte fick bli kommunalråd hemmavid.
Det är också något som blir uppenbart när man tog del av spekulationerna om vilka som kunde tänkas efterträda Håkan Juholt. Thomas Bodström, Jan Eliasson, Lars Engqvist, Ulrika Messing, Pär Nuder, Lena Sommestad, Anders Sundström och Margot Wallström sitter inte i riksdagen. Och flera av kandidaterna som faktiskt gör det, till exempel Ylva Johansson, Leif Pagrotsky och Tomas Östros, fick en valbar plats på valsedeln för att de redan var ministrar. Det var egentligen aldrig meningen att de skulle nöta på riksdagsbänken, de skulle styra departement och forma partiets och Sveriges politik. Platsen långt upp på valsedeln handlade mer om att de som kända namn skulle agera röstmagneter och ge den socialdemokratiska regeringen en air av folkligt mandat.
Under regeringsperioderna fungerar det att ha en riksdagsgrupp som agerar transportkompani. Men när socialdemokratin faktiskt hamnar i opposition blir det uppenbart hur viktig riksdagsgruppen är för utformningen av en slagkraftig socialdemokratisk oppositionspolitik. Då är det viktigt att riksdagsgruppen består av ledamöter som har kapaciteten och viljan att utforma en sådan.
Ansvaret för att den socialdemokratiska valsedeln - och i förlängningen den socialdemokratiska riksdagsgruppen - består av mer än resultatet av kohandlande mellan partidistriktets olika kommuner och intressegrupperingar faller på det socialdemokratiska partiets medlemmar. Frågan man måste ställa sig när man nominerar en kandidat till riksdagslistan är: skulle jag kunna tänka mig att den här personen var minister, skulle jag lika gärna kunna nominera den här personen till att bli kommunalråd, är den här personen bäst lämpad för uppdraget?
Argumentet som förs mot en sådan argumentation är att det är viktigt att kandidaterna speglar medlems- och väljarkåren i en representativ parlamentarisk demokrati. Och det är delvis korrekt, det är inte bara kandidater med en universitetsexamen och arbetslivserfarenhet från kommunal och statlig byråkrati som ska finnas med på riksdagslistan. Kunskaper och erfarenheter kan man skaffa sig på en mängd olika sätt. Men att kandidaterna ska spegla medlemmar och väljare är inte detsamma som att vem som helst är lämpad att sitta i riksdagen. Om så var fallet skulle vi lika gärna kunna dra lott om riksdagsplatserna.
Socialdemokraterna har även efter det sämsta valresultatet på nästan 100 år 112 riksdagsledamöter. Trots det var det framför allt inte bland dessa det spekulerades om vem som skulle bli partiets nya ordförande. Så borde det inte vara.