Efter Moderaternas katastrofval 2002 genomförde partiet en mycket grundlig valanalys. Resultatet av denna valanalys var uppenbarligen att ärligheten kring storleken på de planerade skattesänkningarna var huvudorsaken till valnederlaget. Orsaken bakom svenska folkets avvisande Moderaternas tankar på gigantiska skattesänkningar var det likhetstecken mellan skattesänkningar och försämrad välfärd som väljarna satte. Det moderata budskapet måste således paketeras om så att de svenska väljarna inte skulle göra samma koppling vid nästa val. Grunden för de nya Moderaterna och den nya retoriken var lagd.
Moderaterna gjorde sin hemläxa väl. Inför valrörelsen 2006 tonades skattesänkningsbudskapet ned och i stället lyftes talet om arbetslinjen fram. Moderaterna var också noga med att påpeka att det socialdemokratiska talet om ett väntande systemskifte var nonsens och att Moderaterna endast eftersträvade smärre justeringar i våra välfärdssystem. Moderaterna lät på många sätt som goda socialdemokrater, och detta gick hem i de svenska stugorna med maktskifte som följd.
Efter drygt sex år med en moderatledd alliansregering är det nu möjligt att utvärdera den moderata politiken. Slutsatsen kan bara bli en. Det systemskifte man utmålade som ett tomt hot från socialdemokratins sida är nu ett faktum. När Fredrik Reinfeldt tog över statsministerposten låg statens utgifter på ungefär trettiotre procent av bruttonationalprodukten (BNP). Nu ligger statens utgifter på tjugonio procent av BNP. Enligt den plan som Anders Borg lagt upp i budgeten ska denna andel vid nästa val vara nere under tjugosju procent. Skillnaden i reda kronor och ören kommer då vara 267 miljarder kronor. 267 miljarder kronor för staten att fördela på sina verksamheter. Inga småpotatisar.
Har denna sänkning kunnat genomföras med endast mindre justeringar i vår välfärdsmodell? Nej, är det enkla svaret. Mycket av de nedskärningar som gjorts har inneburit att våra välfärdssystem har urholkats avsevärt. Inte minst gäller detta arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen. Följderna av detta har berörts på denna ledarsida vid upprepade tillfällen. Antalet människor som ställts utanför våra gemensamma skyddsnät har ökat drastiskt. Uppvaknandet för det sovande folket, som Reinfeldt talade om i den bok han skrev långt före statsministertiden, blev minst sagt brutalt. I andra änden av välfärdssystemet har man låtit studiestöd, barnbidrag, a-kassa och föräldraförsäkring urholkas.
Om det inte är ett systemskifte när gemensamma välfärdssystem slås sönder för att kunna sänka skatten så kan man undra vad som överhuvudtaget skulle kunna beskrivas som ett systemskifte. Tack vare systemskiftet har nu statens möjligheter att bedriva en stabil välfärdspolitik beskurits. Men det är inte nog med det. En annan negativ effekt är de minskade möjligheterna att bedriva en effektiv krispolitik med kraftfulla stimulansåtgärder. Vi kommer därför att få se ytterligare ingrepp i välfärdssystemen. Så tro inte att vi sett slutet på systemskiftet. Fortsättning lär följa.