Som en del av den snuttifierade presentation av budgeten som regeringen numera praktiserar presenterade barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) beskedet att man öronmärker etthundratjugotvå miljoner kronor till en så kallad fritidspeng till de hushåll där föräldrarna har någon form av ekonomiskt bistånd. Fritidspengen uppgår till maximala tretusen kronor per år och barn och betalas ut mot faktiska avgifter och ska börja gälla från och med mitten på nästa år.
Vid en första anblick kan förslaget förefalla tilltalande. När Maria Larsson i pressmeddelandet konstaterar att alla barn ska ges goda levnadsförutsättningar och att regeringen därför kommer med en riktad satsning till barn i ekonomisk utsatthet så att även dessa barn ska ha möjlighet att utveckla intressen och talang så låter det både vackert och empatiskt. Maria Larsson känner nog också verkligen så inför det förslag hon presenterar. I hennes värld är förslaget fulländat. Det är billigt och det träffar rätt. De som har det allra svårast är de som får ta del av satsningen.
Men visst hade det varit intressant om barn- och äldreminister Maria Larsson hade haft minsta analys kring de bakomliggande orsakerna till att de barn man nu vill värna lever i den ekonomiska utsatthet som de gör. I stället för att försöka ställa en diagnos så ägnar sig regeringen och Maria Larsson åt symptomlindring. För alliansregeringen så räcker det med att ge patienten Alvedon när patienten i själva verket skulle behöva en operation.
I det pressmeddelande som Socialdepartementet skickade ut i samband med presentationen av fritidschecken säger Maria Larsson också att fritidschecken kommer att fungera som en skyddsfaktor mot utanförskap. Den tanken är ju i sig lovvärd. Men kommer den att utgöra den skyddsbarriär mot utanförskap hon drömmer om.
Nej, tyvärr inte. Risken är i stället stor att den ytterligare kommer att späda på de klyftor vi ser i vårt samhälle. De barn vars föräldrar idag kämpar maximalt för att klara sig själva från att behöva gå till kommunen för att söka ekonomiskt bistånd. Det är i dessa familjer det är vanligt att barnen blir bärare av föräldrarnas fattigdom och axlar ansvaret för att undvika ”onödiga” ekonomiska utgifter. Dessa barn som stannar hemma från skolan när det är utflykt bara för att undvika att be föräldrarna om en matsäck att ha med sig kommer inte att skyddas av Maria Larssons fritidscheck.
Hade Maria Larsson verkligen velat förstärka skyddsbarriärerna mot utanförskap för barn i ekonomisk utsatta familjer hade hon i stället valt generella välfärdslösningar som exempelvis ett höjt barnbidrag. Det hade inte varit socialt utpekande på samma sätt som den statliga fritidschecken kommer att bli. Men det är klart. Det kostar för mycket, och Maria Larsson sitter ju med i en regering som prioriterar skattesänkningar framför generell välfärd. En annan väg att gå hade varit att höja normen för ekonomiskt bistånd så att den också täcker in kostnader för barnens fritidsaktiviteter. Det hade i alla fall varit mindre utpekande än förslaget på fritidscheck.
Men det allra bästa hade varit om regeringen bedrivit en ekonomisk politik som inte försatt ensamstående föräldrar, arbetslösa föräldrar och sjukskrivna föräldrar i en sådan ekonomisk utsatthet att de inte kan ge sina barn möjligheter att delta i fritidsaktiviteter på samma villkor som sina kamrater. Men regeringen väljer skattesänkningar framför en sådan politik och försöker sedan lindra de värsta symptomen på den politik man för.