Varje dag utsätts människor runtom i vår värld för övergrepp till följd av sin sexuella läggning, sin könsidentitet eller för sitt könsuttrycks skull. Hbt-personer förtrycks, diskrimineras, misshandlas eller dödas. I Uganda diskuteras återinförande av dödsstraff för homosexuella och redan i dag är vissa samkönade sexuella aktiviteter kriminella och "förövarna" hängs regelmässigt ut i media med namn och bild. I Litauen diskuterar man att förbjuda könskorrigerande vård för transpersoner. I Turkiet och Brasilien blir transpersoner förföljda och dödade. I Ungern slår den nya konstitutionen fast att äktenskapet är förbehållet för man och kvinna. I Ryssland grips och misshandlas Pridefirare i Moskva.
När hörde du senast Carl Bildt höja sin röst i utrikespolitiken för dessa människors mänskliga rättigheter? När hörde du honom senast kräva att EU ska agera för att alla medlemsländer i unionen ska respektera hbt-personers rätt att existera i samhället på samma villkor som övriga medborgare? Har du hört utrikesministern ta ord som sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck i sin mun när han talar om behovet av demokratisk utveckling i vår värld?
Sveriges rykte som förkämpe för de mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde har blivit alltmer skamfilat under Carl Bildts tid i Arvsfurstens palats. Sverige har gått från att som en aktiv forward på den internationella spelplanen driva dessa frågor till att bli en passiv försvarsspelare som mest ägnar sig åt att täcka upp när andra spelare går på offensiven. Men det stannar inte därvid.
Tyvärr har den svenska regeringens passivitet gått så långt att man inte ens garanterar förföljda och förtryckta hbt-personer en fristad i vårt land. I praktiken är våra gränser stängda då det krävs risk för dödsstraff även för personer med outlevd sexuell läggning eller normbrytande könsidentitet innan man anser att personen har ett skyddsbehov som kan vara så stort att det berättigar till asyl i vårt land. Detta blev uppenbart då homosexuella flyktingar från Iran nekades asyl med hänvisning till att de inte riskerade dödsstraff om de valde att inte leva ut sin sexualitet öppet i det iranska samhället.
Sverige måste återta sin position i världspolitiken som ett land som alltid sätter de mänskliga rättigheterna i centrum och som ställer sig på de förtrycktas och de förföljdas sida. Olof Palme sade i ett tal 1984 följande: "Den som stillatigande låter förtryck, terror, tortyr och annan ofrihet och andra brott mot de mänskliga rättigheterna breda ut sig bidrar ytterst till att freden undergrävs. Vi socialdemokrater har alltid sett det som en förpliktelse att försvara de mänskliga fri- och rättigheterna. Vi vänder oss mot dessa brott varhelst de må förekomma."
Dessa ord måste åter bli till ledord för den svenska utrikespolitiken. Den svenska tystnaden måste brytas, och då självklart inte enbart i kampen för hbt-personer utan för alla utsatta i vår värld. Den svenska tystnaden och passiviteten är inget annat än skamlig. Vi har tappat bort ryggraden i vår utrikespolitiska hållning. Så får det inte fortsätta. Nu är det dags att höja rösten igen.