Jag har med intresse följt debatten kring Sverigedemokraterna och fackförbunden som rullat på i tidningarna på ledarsidor, debattsidor och insändarsidor. Det finns två tydliga åsiktslinjer i denna fråga. Den ena handlar om att de fackföreningar som beslutat att stoppa Sverigedemokrater från att inneha förtroendeuppdrag bygger sitt ställningstagande på att aktiva Sverigedemokrater företräder i grunden andra värderingar än vad facket står för. Den andra linjen tar sin utgångspunkt i det som man ser det odemokratiska att medlemmarna inte får välja fritt vem som ska företräda dem.
I själva grundfrågan så har jag redan tagit ställning här på ledarsidan. Den som företräder en organisation ska dela organisationens grundläggande värderingar. Så för egen del frågar jag mig egentligen varför Sverigedemokrater vill skaffa sig positioner inom svensk fackföreningsrörelse. Det enda svar jag kan komma på är att de strävar efter att föra bort organisationerna från den värderingsgrund de vilar på.
Det är också viktigt komma ihåg att det endast är stoppet mot Sverigedemokrater som förtroendevalda som jag har förståelse för. Jag kan hålla med om att det vore djupt odemokratiskt att stoppa någon från medlemskap så att denne inte får en chans att omfattas av det skydd som följer med det fackliga medlemskapet – oavsett om det handlar om någon som sympatiserar med partiet eller om det handlar om en företrädare för partiet. Där går en avgörande gräns för mig.
Diskussionen har i huvudsak handlat om de grundläggande värderingarna kring människors lika värde. Men tyvärr finns det en dimension som helt verka ha fallit bort. Och som är minst sagt avgörande för denna diskussion. Det är vilken inställning Sverigedemokraterna i grunden har till fackföreningsrörelsen och arbetarnas rättigheter. I en intervju med Sverigedemokraternas dåvarande arbetsmarknadsansvarige i Dagens Arbete i december 2007 säger denne att Sverigedemokraterna vill avskaffa MBL, ha fler undantag i LAS, förbjuda fackliga stridsåtgärder, ta bort anslagen till arbetsmiljöarbete, göra det billigare för arbetsgivarna att säga upp anställda på personliga skäl och att partiet vill minska fackets makt i samhället.
I partiets arbetsmarknadspolitiska riktlinjer inför valet 2010 kunde man läsa: ”Målsättningen är att kunna tillvarata nationens samlade intressen. Avsaknaden av ideologiska bindningar och bevakande av särintressen på området gör att partiets politiska inriktning kan komma att skifta beroende på underliggande förutsättningar, politiska förändringar och konjunkturläge. ” Vad detta innebär mer än att partiet kan vända kappan efter vinden, och byta linje närhelst man vill, är svårt att veta. Men det finns inget grundläggande försvar av arbetarens rätt i denna text.
Utifrån Sverigedemokraternas klart antifackliga hållning blir det än mer svårt att förstå hur det är förenligt med de fackliga grundvärderingarna att vara aktiv företrädare för SD och samtidigt vara förtroendevald i en facklig organisation. På något sätt blir det som att sätta bocken till trädgårdsmästare. Och då vet man ju hur det brukar sluta.
Sedan ska vi inte heller glömma att Sverigedemokraterna faktiskt startat en fackföreningsrörelse som vilar på en annan ideologisk grund och på andra grundvärderingar än vad de traditionella fackföreningarna gör. Det tyder ju på att även Sverigedemokraterna tycker att grundvärderingarna hos de traditionella förbunden är problematiska ur ett sverigedemokratiskt perspektiv. Någon annan tolkning är svår att göra.
Bengt-Urban Fransson