Den europeiska unionen befinner sig i kris. Detta är vi nog alla medvetna om. Allt fler av medlemsländernas ekonomier uppvisar stora hål som unionen nu förväntas hjälpa till att täppa igen för att upprätthålla trovärdigheten för den gemensamma valutan. Människorna i de krisande ekonomierna får verkligen känna av de kalla krisvindarna.
I dag beräknas tjugotre miljoner européer vara arbetslösa. Liksom i Sverige slår arbetslösheten hårt mot de unga. Om man ser till Spanien så pekar statistiken mot att varannan ung spanjor saknar jobb. Med arbetslösheten följer också fattigdom, särskilt när de sociala skyddsnäten också urholkas. EU:s statistikmyndighet, Eurostat, beräknade för ett år sedan att närmare åttio miljoner av unionens medborgare lever under fattigdomsstrecket.
Under det senaste året har de europeiska regeringscheferna och finansministrarna haft klippkort på flygen till Bryssel för att kunna närvara på alla de topp- och krismöten som avlöst varandra för att besluta om nya krisplaner, stöd- och besparingspaket. Frankrikes Sarkozy och Tysklands Merkel har närmast suttit i knä på varandra i försöken att övertyga den så kallade "marknaden" om att de europeiska ledarna har läget under kontroll. Vår svenske europamästare i statliga finanser, Anders Borg, har sett ut som en nöjd skolgosse när han fått vara med och leka med de stora pojkarna och fått sin del av rampljuset. Detta har uppenbarligen gett mersmak, eftersom han nu också vill få med oss i den så kallade Euro-pakten.
Under resans gång, fram till den punkt där vi befinner oss i dag har vi sett hur den europeiska krispolitiken drabbar den vanlige greken och italienaren mycket hårt. För att komma i åtnjutande av hjälp från de europeiska kamraterna har det rests krav på att besparingar ska göras som är så drastiska att de inneburit att de till och med har utmanat löntagarnas rätt att sluta avtal, och ländernas rätt att ställa krav på arbetsmiljö och sociala villkor. Och under tiden har krisen bara kommit att förvärrats. Europakten riskerar att innebära att det kommer att resas nya krav på besparingar som kommer att slå mot jobb, social trygghet och tillväxt. Dagens europeiska krispolitik fungerar inte. Ändå vill Sverige bli en del av den nya struktur som ska hålla i bilan.
Under Håkan Juholts partiordförandeskap var beskedet från Socialdemokraterna tydligt. Sverige ska inte delta i Europakten. Men under den nya partiledningen är ljudet i skällan en annan. Det uppdagades samma dag som Stefan Löfven valdes till ny ordförande. Nu ska fyra krav uppfyllas för att Sverige ska gå med i pakten. Dessa fyra krav är; Sverige ska få garantier att vi inte behöver överlämna någon beslutanderätt från riksdagen till det finanspolitiska ramverket, EU-domstolen ska inte få några nya sanktionsmöjligheter gentemot medlemsländerna genom finanspakten, det svenska inflytandet ska garanteras, till exempel genom tillträde till euroländernas toppmöten där Europakten behandlas samt att det ska finnas tydliga garantier för respekten för arbetsmarknadens parter i avtalet och att nuvarande skrivningarna på detta område ska finnas med i det slutliga avtalet kring Europakten samt att Sverige får garantier att de svenska undantagen på området ska fortsätta gälla i det fall finanspakten införlemmas och blir en del av EU-fördraget.
Enligt de senaste rapporterna ska Socialdemokraterna ha fått gehör för sina åsikter. Detta banar nu väg för en svensk medverkan i Europakten. Men den viktigaste frågan kvarstår dock: Varför ska Sverige överhuvudtaget gå med i Europakten? Denna har konstruerats för att hantera problem inom de länder som har anslutit sig till euron. Det svenska folket röstade med bred marginal nej till EMU och därmed euron redan 2003. 55,9 procent för nej-sidan och 42,0 procent för ja-sidan. Trots detta smyger regeringen bakvägen allt djupare in i Euro-samarbetet, dessutom med Socialdemokraternas goda minne. Är det verkligen så det ska vara?