Sverige ska vinna
HÖGSKOLA OCH FORSKNING Sverige är en kunskapsnation vars ekonomiska och industriella framgångar till stora delar vilar på innovationer och forskningsresultat. Denna insikt har på många sätt varit bärande för den svenska politiken för högre utbildning och forskning. Ambitionerna har varit höga, och har byggt på övertygelsen att en självständighet och integritet ger de bästa förutsättningarna för forskarna att nå goda resultat.
Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vad har då hänt efter valet? Tiden är kort och regeringen har knappt tillträtt. Så man kan inte begära särskilt mycket. Det finns inte heller något som i grunden har förändrat regeringens syn på forskningens och den högre utbildningens betydelse. Men det finns ändå förändringar som väcker frågetecken. En sådan är förändringen inom utbildningsdepartementet som tillkännagavs i samband med ombildningen av regeringen. Högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP) fick lämna regeringen, utan att ersättas på den posten. Ansvaret för den högre utbildningen och för forskningspolitiken överfördes till utbildningsminister Jan Björklund.
Denna förändring behöver i sig inte betyda några dramatiska följder, men den förändring som gjorts ger en känsla av att den högre utbildningen och forskningens status inom regeringen sjunker. Samtidigt som man inrättar ett par nya ministerposter så avskaffas forsknings- och högskoleministerposten. Frågorna förs dessutom över på Jan Björklund som inte bara ska klara av tidigare uppgifter som utbildningsminister, utan som samtidigt som han får överta ansvaret för forskningen och den högre utbildningen också ska hinna med uppdraget som vice statsminister. Visserligen är väl det senare inte särskilt betungande. Det rör sig väl mest om en papperstiger, en titel helt enkelt. Men sammantaget är ändå känslan att forskningsfrågorna riskerar att hamna i bakgrunden för en utbildningsminister som ägnar sitt huvudfokus åt gymnasium och grundskola.
Mer oroande är då hur Jan Björklund kommer att se på forskningens självständighet och integritet. Jan Björklund har ju gjort sig känd som en utbildningsminister som älskar att vara inne och peta i detaljer och komma med pekpinnar uppifrån kring hur utbildningen ska utformas och bedrivas. Frågan är om Björklund kommer att överföra detta förhållningssätt även på den högre utbildningens och forskningens område. En sådan utveckling vore högst olycklig. Man får därför hoppas att Jan Björklund kan hålla fingrarna i styr och inte falla hän åt klåfingrighet och detaljstyrning.
Tobias Krantz hade flera intressanta idéer kring hur den svenska forskningens ställning skulle kunna stärkas. Tankarna på att skapa elitprogram för framgångsrika forskarstudenter där de ska kunna ägna sig åt den egna forskningen utan krav på forskningsresultaten skulle på sikt kunna placera fler svenska forskare i den internationella forskarfronten. Internationella studier visar att detta är ett framgångsrikt sätt att nå stora forskningsgenombrott. Genombrott som är nödvändiga om Sverige ska behålla sin position som kunskapsnation. Man får hoppas att Björklund förmår föra Krantz stafettpinne i mål.