LEDARE: Sverige måste hålla samman

Sveriges 290 kommuner och 21 landsting har till uppgift att förse de svenska medborgarna med offentlig service, huvudsakligen i form av vård, skola och omsorg. Men förutsättningarna skiljer. Vissa präglas av stora avstånd och gles befolkning, andra av åldrande befolkning, hög andel befolkning med utländsk bakgrund, eller befolkning med låg skattekraft. Detta gör att möjligheterna att bedriva samhällsservice skulle skilja kraftigt om det inte fanns något system för utjämning av förutsättningarna mellan kommuner och landsting som har höga skatteintäkter och/eller låga kostnader för den kommunala servicen och de som har låga skatteintäkter och/eller höga kostnader.

Systemet är sinnrikt men också ytterst komplext. Det består dels av en inkomstutjämningsdel där vissa kommuner och landsting med rik befolkning tillsammans med staten betalar in pengar i systemet och de kommuner och landsting som har fattig befolkning får utdelning. På så sätt garanteras alla kommuner och landsting en lägsta nivå på skattekraften. Det är inte så som det framställs av vissa kritiker att inkomstnivåerna utjämnas helt och hållet, och att de rika kommunerna dras ned till denna lägstanivå.
Den andra delen i systemen inriktar sig på att utjämna skillnader i kostnadsnivåer som orsakas av demografiska faktorer. Har en kommun eller ett landsting exempelvis höga strukturella kostnader på grund av en högre andel äldre, eller högre andel barn i förskoleåldrarna, än riksgenomsnittet kompenseras de för detta.
Komplexiteten i systemet gör systemet svårförståeligt då den enskilda kommunen eller det enskilda landstinget kan vara "vinnare" sett till vissa faktorer och "förlorare" sett till andra. Detta gör också att det är svårt att förutse hur utfallet i systemet blir och varför den egna kommunen och det egna landstinget påverkas som den gör.

Som en effekt av komplexiteten och svårigheterna att förstå systemet har detta ofta ifrågasatts av kommun- och regionpolitiker i de rikare delarna av landet. Problemet är att dessa politiker väljer att bortse från helheten, och betraktar utjämningssystemet isolerat från den kommunala verkligheten i övrigt. De mest rabiata kritikerna brukar beskylla sina kollegor framförallt i Norrlands inland för att leva lyxliv på deras bekostnad. Men då bortser man från att skattesatsen, trots bidraget till utjämningen, ligger upp till fem kronor lägre än i en del av de kommuner man solidariskt bidrar till. Det är således inte så att en skattebetalare exempelvis i Danderyd tack vare skatteutjämningen tvingas betala lika hög skatt som en Arjeplogsbo eller Jokkmokksbo.

Den kommunala verkligheten speglar inte heller i vilken grad en kommun bidrar till landets välstånd i stort. Det är ju inte så att det rika Danderyd är mer närande än det fattiga Jokkmokk. Det är faktiskt så att Jokkmokksbon sett till bruttoregionalprodukten är den som bidrar mest till nationens välstånd av alla. Men detta syns inte i den kommunala kassan. Vinsterna landar någon annanstans. Detta väljer politiker i de rika kranskommunerna till Stockholm och Malmö att tala tyst om. Det passar nämligen inte deras syften. Men de norrbottniska politikerna måste fortsätta påminna om att vi är närande, och inga tärande bidragstagare. Vi kräver bara en del av det som faktiskt är vårt och vi kräver att Sverige ska hålla samman.

Ledare: Sverige måste hålla samman

SOLIDARITET I Sverige har ambitionen varit att medborgarna ska ha en likvärdig offentlig service oavsett var de bor i landet. För att kunna åstadkomma detta har vi ett komplext system för utjämning av inkomster och kostnader mellan landets kommuner. Systemet är åter satt under lupp.