Alla, även den mest idoga bokslukaren, har läsupplevelser som etsat sig kvar som starka minnen.
Berättelser som konsumeras genom streckläsning och som lämnar läsaren med intryck som är oförglömliga. Själv kommer jag aldrig att glömma en regnig hösteftermiddag 2007 på ett tåg någonstans mellan Trollhättan och Göteborg när jag för första gången slog upp och försvann in i Jens Lapidus debutroman Snabba Cash. Det gick inte att slita sig från Lapidus berättelse om de välbärgade överklassbarnen som festar på Stureplan, eller affärsuppgörelserna inom de yrkeskriminellas karteller.
Inför årets semestersäsong och sommarläsning släpptes den tredje uppföljaren till Snabba Cash, Livet Deluxe som avslutar serien om de olika karaktärerna från Stockholms olika samhällsskikt.
Världen som Lapidus skildrar i sin romanserie känns, även fast den bitvis upplevs som långt bort från verkligheten, som en skildring av Sverige i dag.
Självklart finns det delar av berättelsen som känns väl romantiska och teatraliska. Samtidigt knyter Jens Lapidus hela tiden an till aktuella händelser i vår samtid; kända brott, kända yrkeskriminella och bekanta makthavare från samhällslivet. Det som gjort böckerna populära och som främst knyter an till verkligheten är den aktuella samhällskritiken.
Jens Lapidus har valt att ge sin romanserie namnet Stockholm Noir, en tydlig avisering om att han inspirerats av den klassiska noir-genren som kännetecknas av grov kriminalitet, cynism och korruption. Genrens syfte har alltid varit att delvis underhålla men också att uttrycka samhällskritik. Därför är det hedervärt och samtidigt skrämmande att en svensk författare väljer att använde noir-stilen för att skildra Sverige under tidigt 2000-tal. Samhället som beskrivs i Stockholm Noir är i fritt fall, dess medborgare är skrupelfria egoister som alla jagar snabba cash och Livet Deluxe.
Sverige är i dag ett av de länder i världen där klyftorna ökar mest, där de rika blir rikare och de fattiga fler.
Lapidus hymlar inte om det pågående rofferiet bland de välbärgade i överklassområdena. Den ekonomiska elit som äger herrgårdar, skickar barnen till fina privatskolor och som åker på semester till Saint Tropez. Lika glasklar är han om frustrationen bland de marginaliserade i de övergivna förortsområdena. När samhället dras isär rustar sig människor för ojämlikheten.
Det är denna drivkraft som skildras i sin brutalaste form i Stockholm Noir.
Sverige har en lång tradition av kriminalromaner och deckare som på olika sätt innehåller en diskussion om samhället. De internationella framgångarna för Stieg Larssons Millenium-serie, Henning Mankells böcker om Kurt Wallander och Sjöwall/Wahlöös polisromaner kvalificerar oss som världsledande i den litterära grenen. Ändå har det samhälle som skildrats i dessa olika böcker aldrig känts så kallt och rått som i Stockholm Noir.
Kanske har det inte varit möjligt att skriva noir-böcker om Sverige tidigare.
Noir-genren har aldrig syftat till att beskriva samhällen i välstånd med jämlikhet, utan det motsatta.
I Stockholm Noir finner vi resterna av det gamla jämlika Sverige.