Sverige leds under denna mandatperiod av en minoritetsregering under ledning av statsminister Fredrik Reinfeldt. Efter att ha lett en majoritetsregering under förra mandatperioden har statsminister haft svårt att ställa om till den nya situationen. Resultatet har blivit en rad svidande nederlag vid viktiga omröstningar i riksdagens kammare. Detta gör i sin tur att regeringens ställning försvagas. Och allt detta för att Fredrik Reinfeldt inte förmår, eller bryr sig om, att skapa majoritet för sina förslag innan de läggs på riksdagens bord.
Detta är i förlängningen en effekt av den svenska konstitutionen som bygger på principen om negativ parlamentarism. Med detta menas att det krävs en absolut majoritet i riksdagen, det vill säga att minst 175 röstar nej till ett statsministerförslag för att statsministern inte ska få tillträda. Det var exempelvis på så sätt den folkpartistiska minoritetsregeringen under Ola Ullsten kunde tillträda trots att fler ledamöter röstade mot än för, då Socialdemokraterna avstod från att rösta emot statsministerförslaget och ingen absolut majoritet därmed kunde uppnås.
På många andra håll i världen tillämpas i stället principen om positiv parlamentarism. Detta bygger på att regeringsbildaren måste säkerställa att en majoritet av ledamöterna röstar för regeringen.
Denna princip leder till att en tillträdande statsminister måste förhandla fram en riksdagsmajoritet som röstar ja vid omröstningen om statsministern i riksdagens kammare, och att han eller hon därmed måste ha förhandlat fram en politisk plattform för regeringen som gör att en majoritet av ledamöterna kan ställa upp på regeringsbildningen.
Om Sverige skulle ha tillämpat principen om positiv parlamentarism i stället för negativ skulle Fredrik Reinfeldt ha tvingats att förhandla fram stöd från minst ett parti utanför den egna alliansen för att kunna uppnå en positiv majoritet i riksdagen. Detta skulle då ha gett honom ett stabilare regeringsunderlag än vad han har idag, då han varit tvungen att göra upp i förväg om en rad frågor för att få med något ytterligare parti på vagnen. Detta skulle i sin tur ha kunnat innebära att han kunnat undvika de svidande nederlag vid riksdagsomröstningar som han nu tvingats utstå, då han i varje läge vetat att han haft en majoritet med sig. Och särskilt i tider av ekonomisk oro är det viktigt att regeringen kan förlita sig på ett majoritetsstöd i riksdagen, så att man vågar genomföra den politik som behövs för att landet inte ska hamna i ekonomisk kris.
Nu kunde statsministern i stället sticka huvudet i sanden och hoppas på att oppositionen inte skulle kunna samlas kring motförslag till de propositioner som regeringen lägger fram och därmed kunna få genomföra dessa med stöd av enkel majoritet i riksdagen. I de flesta omröstningar räddas han dessutom av att Sverigedemokraterna i nittio procent av omröstningarna ger sitt aktiva stöd till regeringens förslag.
Sverige behöver starka
regeringar. Grundlagen måste därför skrivas om så att principen om positiv parlamentarism kommer att tillämpas även i vårt land. Det ger en stabil grund för regeringspolitik och tydliggör gränslinjen mellan vilka partier som ingår i regeringsunderlaget och vilka som tillhör oppositionen. Det går nämligen inte för någon att både äta kakan och kunna ha den kvar. Man måste välja sida. Det gör de politiska skiljelinjerna tydligare i svensk politik.