Det var första april för ett par dagar sedan. Kanske blev ni lurade med lite salt på tandborsten, kanske blev ni lite lurade av någon. Men det finns ett skämt som kan bestå – Sverige. Allt Sverige stod för, allt vi varit så stolta för, den svenska modellen. Det är ett skämt i dagens Sverige.
Jämställdheten vi är så stolta över. ”Vi är världens mest jämställda land!” vill vi påstå, men vi har ändå våldtäkter, hustrumisshandel och all den makt som tar sig uttryck i grovt kvinnofridsbrott, och utöver det stor löneskillnad mellan kvinnor och män.
Välfärden som har nedmonterats till ett skal av vad det en gång var. Med köer där den rike går först och överbeläggning på sjukhusen. En vision som en gång handlade om efter behov och efter förmåga har gått över till att den som betalar den förtjänar också mer.
Skolan har inte blivit mer än tomma betyg som baseras mer på närvaro än faktisk kunskap där eleverna inte längre har någon demokratisk inverkan på utbildningen. Bara det att elevernas motstånd mot att rasistiska rörelser besöker elevernas arbetsplats nu bemöts med respektlöshet och polis är en skrämmande utveckling. Elever på gymnasieskolorna tappar studiebidraget om de är ogiltigt frånvarande mer än fyra timmar. Det sägs att det inte ska appliceras om frånvaron beror på mobbning, men med tanke på hur skolorna förnekar ens existensen av mobbning i just deras organisation så är det inte särskilt troligt att elever kan förlåtas för sin frånvaro.
Den psykiska ohälsan bland ungdomar har ökat avsevärt och en elev som inte mår bra kommer inte heller orka prestera i skolan. Om deras familj är ekonomiskt beroende av att eleverna får sitt studiebidrag blir det en ytterligare problematik som ingen tar hänsyn till. Betygen ska gå ner i åldrarna för prestationspressen känns inte riktigt katastrofartad än bland mellanstadiebarnen och kanske tycker Björklund att lusten att lära inte passar ihop med hans vision. Det verkar så.
Skolan har fullständigt misslyckats, men det svenska samhället är på väg i samma riktning. När högerextremister misshandlar fredliga demonstranter beskriver media det som bråk mellan höger- och vänsterextremister. Politiskt korrekt har blivit något fult och att tro på jämställdhet och solidaritet betecknas som extremt eller radikalt. Är det verkligen ett Sverige att vara stolt över?
Med en regering som anser att den som har råd bör betala minst slås de minst skyddade och mest behövande ut. Vi säger att de faller mellan stolarna, när politiken egentligen dragit ut stolarna under dem. Vi säger ut med rasisterna, in med feministerna men taktikröstar av rädsla för att Sverige inte klarar fyra år till av nedmontering. Jag tror inte heller Sverige gör det. Sverige är ett ihåligt skal av vad vi hade. Sverige är ett skämt och det är inte roligt.