Januari månad är en tung månad för många ekonomiskt sett. Julen har grävt stora hål i plånboken. För en grupp i samhället beror hålet i plånboken inte på att spenderbyxorna varit på under julhandeln. Nej, för landets pensionärer handlar det i stället om att pensionerna justeras vid årsskiftet. Även i år har bromsen i pensionssystemet slagit till vilket innebär att pensionen sänks. Detta innebär några hundralappar mindre i pension.
Den hundralapp i skattesänkning som pensionärerna erhöll vid årsskiftet räcker inte till för att kompensera sänkningen. Resultatet på sista raden är fortfarande ett minus. Ett minus som för många förstärker en redan tuff ekonomisk situation. Samtidigt så blir hyror och mat inte billigare. Den lägre pensionen ska täcka högre kostnader vilket gör att det som finns över när maten och hyran är betald blir mindre.
I skenet av den inkomstförstärkning som de som arbetar får, och har fått under regeringen Reinfeldts tid i form av jobbskatteavdrag, måste sänkningen av pensionen och den relativt sett högre beskattningen av den uppskjutna lön som pensionen utgör, kännas som ett svek. Regeringens förhållningssätt till pensionerna som någon form av passivt bidrag måste svida ordentligt.
När sedan Socialdemokraternas ekonomiska talesperson, Magdalena Andersson, i veckan meddelade att det nog knappast blir möjligt att avskaffa den så kallade pensionärsskatten under den kommande mandatperioden eftersom statsfinanserna försvagats så mycket blir detta extra salt i såren. Sveket måste kännas totalt.
Magdalena Anderssons resonemang sett till pensionärsskatten isolerad från samtliga andra frågor är i sig hållbart. Att sänka skatter när man inte har ett plus i statsbudgeten är inte försvarbart. Men detta resonemang håller inte i det ögonblick man ser till den ekonomiska politiken i sin helhet. Den skattesänkning som genomfördes för den förvärvsarbetande befolkningen vid årsskiftet, och som kostade avsevärt mycket mer än vad det skulle kosta att ta bort extrabeskattningen av pensionärer, hotar uppenbarligen inte statsfinanserna i den grad att det motiverar att man skulle ta bort det femte jobbskatteavdraget vid en valseger. Hånet måste kännas långt in i ryggmärgen. Vi har råd att sänka skatten för de som arbetar, men inte för de som har arbetat under hela sitt liv.
Socialdemokraterna har möjlighet att ta bort det gap i beskattning som finns mellan pensionärer och förvärvsarbetande samtidigt som man kan genomföra satsningar för att få minska arbetslösheten, satsa på välfärden även om det så kallade reformutrymmet är begränsat. Lösningen är att riva upp det femte jobbskatteavdraget. Men tyvärr verkar Magdalena Andersson och den övriga S-ledningen hellre slira på löftet om en rättvis beskattning av lön och uppskjuten lön i form av pension. Det känns verkligen inte bra.