När EU-budgeten för åren 2014– 2020 lades fast efter långdragna förhandlingar mellan medlemsländerna stod det klart att regeringen sålt ut landsbygdsprogrammet i förhandlingarna. Resultatet blev att landsbygdsprogrammets omfattning för svensk del minskades med en halv miljard kronor årligen. Detta innebär att satsningar på breddat företagande, miljö, biologisk mångfald, förbättringar av jordbrukets och skogsbrukets konkurrenskraft, förbättrad ekonomisk utveckling och förbättrad livskvalitet på landsbygden kommer att minska i motsvarande grad.
Regeringen hade dock möjlighet att med inhemska medel kompensera för bortfallet i landsbygdsprogrammet så att insatserna för att skapa jobb och tillväxt på landsbygden inte skulle behöva minskas. Detta hade varit väl investerade skattemedel som kunnat bidra till en god miljö, till växande gröna näringar och till bra förutsättningar för det lokala näringslivet. Investeringar som skulle ha kunnat ge ytterligare utrymme för eldsjälar på landsbygden att utveckla landsbygden och sin ort.
I dagarna levererade regeringen det förutsägbara beskedet att man inte kommer att kompensera tappet av EU-medel fullt ut. Av de femhundra miljoner som årligen går förlorade täcker regeringen endast upp med 129 miljoner kronor. Nettominskningen av landsbygdsprogrammet blir därmed 371 miljoner kronor. Fram till och med år 2020 innebär det att nästan 2,6 miljarder kronor som kunde ha använts till landsbygdsutveckling nu går till andra områden som alliansregeringen prioriterar högre än landsbygdspolitiken.
Att statsminister Fredrik Reinfeldt stuvade om i regeringen och utsåg Eskil Erlandsson till landsbygdsminister tog många emot med förhoppningar om att regeringen skulle komma att prioritera landsbygdspolitiken högre. Men verkligheten visade på något annat. Ett i det närmaste totalt ointresse för landsbygdens villkor och för landsbygdens utveckling. Det vi har sett är sju år av regionalpolitiskt vakuum. Bantningen av landsbygdsprogrammet är bara ytterligare ett bevis på detta. Sveket fortsätter. Det känner också landsbygdens folk. Särskilt hårt måste det kännas i hjärteroten hos alla genuina centerpartister som tittar tillbaka på den tid när Centerpartiet stod upp för landsbygdens folk. De måste nu känna sig vilsna och övergivna.
Ska Sverige kunna ha en levande landsbygd så måste också människor och företag ges förutsättningar för att kunna utvecklas. Fortsätter dagens landsbygdspolitik att få råda kommer avvecklingen av landsbygden att fortsätta. Så kan vi inte ha det. Landsbygdens folk måste få en chans.