För en tid sedan kom de preliminära siffrorna för befolkningsutvecklingen under första kvartalet 2012. Siffrorna var inte särskilt upplyftande för de flesta av kommunerna i Norrbotten och Västerbotten. Av de fjorton kommunerna i Norrbotten var det bara tre som kunde uppvisa positiva befolkningssiffror. Arvidsjaur kunde uppvisa ett blygsamt plus på sju personer medan Luleå var länsbäst med sitt plus på sjuttiotre. I Västerbotten var det fyra kommuner av femton som hade plus i statistiken, och förutom Umeå med sitt plus på etthundrafyra personer var plustalen under tio personer per kommun.
Gemensamt för de båda länen är att man med lätthet kan konstatera att det framförallt är de mer glesbefolkade kommunerna i inlandet som tappar befolkning. Detta har varit en tydlig trend under flera decennier och verkar inte avmattas. Visserligen kan man konstatera att det finns undantag i form av de orter som upplever en gruvboom. Där verkar befolkningsminskningen ha brutits, och det är bara att hoppas på att detta inte är ett tillfälligt trendbrott.
Att utvecklingen ser ut på detta sätt är inget konstigt. Våra glesbygdskommuner har under lång tid fått uppleva hur arbetstillfällen försvunnit, flyttlassen har gått och samhällservicen alltmer har kommit att urholkas. Man har fått se en omfattande nedläggning av bensinmackar och butiker när befolkningen utanför tätorterna har minskat och kundunderlaget därigenom har ryckts undan. Man har också fått se hur postservicen har försämrats och hur betaltjänster och kontanthantering har försvårats för boende och företagare i glesbygd men också hur samhället allt mer har vänt ryggen åt landsbygden. Försäkringskassan har stängt många av sina kontor och allt mer ska skötas telefonledes eller via nättjänster. Även sjukvården har på vissa orter försämrats med indragen läkarjour på kvällar, nätter och helger medan andra orter fått uppleva hur ambulansen dragits in. Senaste dråpslaget mot landsbygden blir om apotek också kommer att stängas på grund av dålig lönsamhet och svårigheter med att rekrytera farmaceuter till glesbygdsapoteken.
Alla dessa försämringar urholkar förutsättningarna för att leva, bo och verka på landsbygden. Utan samhällsservicen och kommersiell service försvåras vardagslivet avsevärt. Risken är stor att den negativa spiral man hamnat i kommer att förstärkas. Befolkningsminskningen kommer att fortsätta i allt snabbare takt eftersom den minskande servicegraden minskar orternas attraktivitet. Detta riskerar i sin tur att leda till ytterligare försämringar i samhällsservicen.
Många av de aktörer som genomfört försämringar av sin service på landsbygden och i inlandskommunerna försvarar sina förändringar i serviceutbudet med att den service man i stället erbjuder på annat sätt är i det närmaste likvärdig. Men lägger man samman alla dessa försämringar blir bilden alarmerande. Men med dagens stenhårda sektorisering kan varje enskild aktör dra sig undan sitt samhällsansvar och lämna landsbygden åt sitt öde.
Ska man kunna bryta denna utvecklingstrend måste den svenska regionalpolitiken återuppväckas och regeringen ta ett sitt övergripande ansvar. I dagsläget befinner sig regionalpolitiken i en djup Törnrosasömn. Regeringen, med Eskil Erlandsson som ansvarig minister i form av landsbygdsminister, verkar inte ha överblick över hur stora försämringarna av samhällservicen på landsbygden verkligen är och verkar inte alls bry sig om landsbygdens och glesbygdens villkor. Regeringens politik präglas nämligen av en extrem storstadsfixering. Men det är i sig inte konstigt när Centern, det borgerliga parti som traditionellt sett värnat om landsbygden, nu styrs från Stureplan.
Regeringen måste nu ta sitt ansvar och se till att ge hela Sverige förutsättningar för att kunna utvecklas. Om människor ska kunna bo kvar och verka på landsbygden och i glesbygden måste det finnas en infrastruktur och en grundläaggande samhällsservice som gör att vardagslivet fungerar. Människor måste kunna ta sig till jobbet, ha tillgång till barnomsorg på rimligt avstånd, kunna känna sig trygga med sjukvårdssituationen, kunna få medicinsk rådgivning på ett apotek i den egna kommunen. Annars kommer man inte vilja bo på landsbygden.
Nedrustningen av landsbygden måste upphöra. Men för att åstadkomma detta måste samhällsbyggets viktigaste grundsten återigen bli ett solidariskt ansvarstagande. En levande och vital landsbygd kostar, och den kostnaden kan inte landsbygdens folk bära ensamma. I dagsläget saknas vilja från centralt håll att satsa på att utveckla landsbygden.
Ska Sverige kunna klara välfärden krävs att hela Sverige mår bra. När nu regeringen har kapitulerat på regionalpolitikens område måste Socialdemokraterna presentera en tydlig regional strategi så att ingen tid går förlorad efter regeringsskiftet 2014. Fram till dess får socialdemokrater på regional och lokal nivå försöka hantera de regionala såren på bästa sätt fram till dess så att inte skadorna blir permanenta innan dess. Annars kommer patienten aldrig att kunna återhämta sig.