Alla borde gå i ett Pridetåg någon gång. Så mycket styrka, kärlek och kraft på en och samma ställe är en enorm upplevelse. Så börjar mitt arbete om, efter 3 veckors ledighet. Och det är något alldeles särskilt med att gå i vår sektion i tåget. Bakom fanborgen går våra centrala företrädare. Ylva, Micke, Anders, Gabriel, Ellinore, men ingen är som Mona. Att Mona är en ikon är det ingen tvekan om. De spontana applåder, hurra rop som rungar mellan husen längs Hornsgatan där vi går fram får mitt hjärta att svälla av stolthet.
Jag följer med blicken över alla glada människor som kantar vägen, det viftas med regnbågsflaggor, någon har en knapp "stolt mormor" en annan en knallrosa peruk och glitterögonfransar. Så fastnar min blick i skaran av människor! Men, det är ju HEN! Vi gick på samma skola, hen var några år äldre än mig och jag minns hen som något av en enstöring. Inte mobbad, bara nästan osynlig. Har aldrig funderat så mycket vad som hände, vet att hen flyttat men inget mer. Och nu står hen där med sin kära i hand, håller om varandra, ser så där lyckligt kära ut. Våra blickar möts, och jag hälsar glatt.
När jag tänker tillbaka på min egen barndom, om vad vi visste om kärlek mellan samkönade, så var det nästan ingenting. Det var en icke fråga. I"bästa fall" var det kanske någon som sa bögdjävel, men hade väldigt dåligt koll på vad det var. Bara att det var dåligt.
Varför skriver jag i "bästa fall"? Det är klart att jag inte tycker att det är bra. Men att vara osynlig och ickeexisterande är också något vidrigt. Vi vill alla, få synas, bli sedda, få vara och leva de liv som vi själv önskar. Hur gör man det om man inte alls finns? Om det man känner och längtar efter är så skamligt att det inte ens får nämnas?
Mina föräldrar har det gått att prata med det mesta om. Det har aldrig varit fult med sexualitet och jag fick rätt bra koll tack vare en mamma som var modig nog att prata om att skydda sig och sånt som är bra att veta. Men ingen, inte heller i skolan fick jag veta något om sex och kärlek mellan människor av samma kön. Långt senare skulle jag inse att en utav mina goda lärare var en "sån där". Det skyltades inte direkt med det, och jag antar att det var för att det inte var något tillåtande klimat att vara öppen med sin kärlek i. En av mina dåvarande vänner, förfasade sig över bögar, och hur äckliga de var. Jag minns att jag avskydde det, att jag inte tyckte att det gick ihop med allt annat som vi stod för. Alla människors lika värde.
Det var något som skavde, och jag önskar att hade vetat och förstått vad långt tidigare. Nämligen "Hetronormen", som man ska passa in i. Även om det blir som med askungens systrar, man får skära av hälen för att passa in.
Det har hänt så mycket under de senaste åren för HBTQ personers rättigheter, i år har det tvistats kring fråga om Priden politiserats i för stor utsträckning. Det är framgången av många aktiva, modiga människor i rörelsen men också politiken påverkar och har förändrat både lagstiftning och opinion, därmed gjort det lättare att "komma ut ur garderoben". Men jag vill inte att det ska bli lättare att "komma ut ur garderoben" Jag vill inte att det ska finnas någon garderob att komma ut ur. Och jag vill inte att människor ska försöka skära av hälen för att passa in i en sko som inte är gjord för deras fötter. Det blir smärtsamt och så förbaskat vingligt.
Ohälsan bland unga HBTQ personer är oacceptabelt, och det är onekligen en politisk fråga.