Låt mig börja med att slå fast en sak så inga tvivel råder. Det finns inget som fråntar de enskilda upploppsmakarna från ansvar för vad de gjort under upploppen i Husby och i andra förorter till Stockholm. Varje enskild individ bär det fulla ansvaret för vad man väljer att göra, och därmed ska man också bestraffas i enlighet med svensk lag för de övergrepp man begått under upploppen.
När vi så har avverkat detta som om tvivel om detta rått möjligen skulle ha kunnat skymma mitt budskap så kan vi gå över till att diskutera det verkligt intressanta i kråksången, nämligen hur det är möjligt att något sådant här kan hända i ankdammen Sverige, i vårt trygga lilla hörn av världen.
Svaret står naturligtvis att finna i de förändringar som Sverige genomgår och nu gått så långt att det på vissa håll växer fram en känsla av bottenlös hopplöshet. En känsla som väcker både förtvivlan, frustration och ilska och ett utanförskap som vi som inte lever mitt uppe i deras verklighet har svårt att sätta oss in i och har ännu svårare att förstå. Det är naturligtvis därför vi känner oss så överrumplade och chockade över vad som hänt. Det är också förklaringen till att vi har så svårt att bedriva ett förebyggande arbete för att motverka att sådant som hänt i Husby.
Ska vi i framtiden kunna motverka de spänningar i vårt samhälle som kan leda fram till händelser som upploppen i Husby måste vi våga erkänna att det finns strukturella skillnader i vårt land som påsikt kan verka splittrande. Detta blir ganska uppenbart om man studerar hur skillnaderna mellan Husby och andra delar av Stockholm ser ut.
I Husby är exempelvis den öppna arbetslösheten flera gånger högre än vad den är i Stockholm i allmänhet. I Husby ligger den på 8,8 procent medan Stockholm uppvisar en öppen arbetslöshet på 3,3 procent. På Norrmalm ligger den på 2,0 procent. Samma mönster ser man om man tittar på hur många som lämnar grundskolan utan att vara behöriga att börja på gymnasiet. På Norrmalm är det bara tre av hundra elever som saknar gymnasiebehörighet, i Stockholm i allmänhet är det lite drygt tio elever av hundra som saknar denna behörighet, medan det i Husby är nästan nitton av hundra som inte har behörighet för att börja på gymnasiet. Säkerligen kan man se samma mönster om man också tar fram statistik över möjligheterna att klara den egna försörjningen.
Självklart föder sådana stora skillnader en spänning i samhället. När man upplever att de egna möjligheterna att forma sitt liv utifrån de livsdrömmar man bär på växer frustrationen. Det viktigaste förebyggande arbetet ett samhälle kan bedriva är således att verka för minskade skillnader och klyftor i samhället.
Sverige är ett av de länder inom den europeiska unionen där de ekonomiska klyftorna i Sverige växer snabbast. Från att ha legat i topp faller vi snabbt nedåt i rankingen över länderna med minsta klyftorna. Risken är därför stor för att spänningarna kommer att växa i vårt land. I spåret av detta kommer vi säkerligen att få se fler händelser liknande de vi sett i Husby under den gångna veckan.
Det är dags att ta denna utveckling på största allvar. Klyftorna måste bekämpas. Det är dags att inse det nu innan det är för sent.