Jag älskar att om semestern lyssna på Sommar i P1! Mest av allt gillar jag de sommarvärdar som vågar säga ifrån, som har lite skam i kroppen och en stor dos självdistans. Årets sommar har gästats av många profiler som vågat säga vad de tycker och stå upp för något som i vardagen kan vara svårt.
För att passa in ska man ju vara speciell, men absolut inte konstig! Den här balansen försökte Katrin Sundberg, skådis och manusförfattare, hitta när hon växte upp i Örebro. "Man skulle vilja sådär lagom mycket, som alla andra. Ingen skulle gå före någon annan, och inte åt något annat håll än någon annan". Då var det inte lätt att vilja bli sångerskan Liza Minelli. Att intensivt stå upp för något är sällan populärt. Oavsett om det handlar om de mänskliga rättigheterna eller en livsdröm.
Helst ska man vara medgörlig, anställningsbar och bidra till trivseln. Man ska inte försena möten på grund av att det saknas ett genusperspektiv. Man ska inte göra sig ovän med världens viktiga och maktfulla ledare typ Ariel Sharon eller George Bush eller någon diktator i Nordafrika (Kosta vad det kosta vill!). Man ska vara l a g o m. Man ska vilja ha barn och leva svensson-liv, man raka benen, må bra jämt, aldrig ha en svacka. Då är man människa. Men alla vi andra då? De flesta av oss människor avviker ju faktiskt från den normen.
Det är dock inte så lätt att öppet avvika. Klara Zimmergren, programledare och manusförfattare, slog i juni äntligen hål på den blöjbytande heteronormen. Den där väggen av frågor, bedömningar och åsikter som barnlösa ofta springer in i. "Jag vet att jag låter ganska hård nu, och ingen har väl egentligen menat något illa. Men fasen, folk får skärpa sig lite!". För barnlöshet är rätt vanligt.
Ja folk får faktiskt skärpa sig. Man behöver inte back-packa i Asien, utbilda sig på universitet och köpa bostadsrätt innan man skaffar barn. Man får göra precis tvärtom också om man vill. Eller ingenting!
Efter Daniel Sjölins, tidigare programledare för Babel, sommarprat skriver
Aftonbladet att det var "uppfriskande ärligt, kanske. Men trivselfaktorn slog inte direkt i taket". Nä, tack och lov! Sjölin pratade bland annat om sin inre gubbstrutt, en person som under 90-talets nynazistiska våg höll på att utvecklas till en fullfjädrad smygrasist. Som hade lärt sig att det var "Vi och Dom" och att det var "Dom" som var orsaken till allt dåligt. Han pratade också om hur rasismen börjar, vilka delar av vår hjärna som aktiveras när vi delar upp oss människor i grupper.
Det finns en parallell mellan modet att stå upp för antirasismen och modet att våga stå upp för dem vi är. Vara käringen mot strömmen och säga "Nä vet ni det här passar inte mig", när alla andra bara kör på. Det krävs mod att våga ha annorlunda kläder, att våga vägra barn och att våga säga ifrån när smygrasismen kryper in i fikarummet på jobbet. Sjölin avslutar sitt sommarprat med att säga "så länge du känner att din självbild glappar, bara aningens, så kommer ditt ansikte aldrig stelna". Det är nämligen de människor som anses störa stämningen, försinka förhandlingarna och vara krångliga som driver vår civiliserade samhällsutveckling framåt. "Kan du inte bara acceptera att det är såhär nu!". Nej, vi borde faktiskt inte acceptera att det är såhär.