Under hösten har Moderaterna upprepat mantrat att statsminister Stefan Löfven är ”så nöjd och inte ser problemen i Sverige”.
I onsdagens partiledardebatt återanvände Anna Kinberg Batra (M) denna talepunkt på nytt. Men den som lyssnar på vad Löfven faktiskt säger hör en socialdemokratisk statsminister som är stolt över vad regeringen hittills uträttat men på intet sätt är nöjd.
Han är stolt över de breda uppgörelserna om försvaret, migrationen och energipolitiken, liksom över att kunna redovisa ordentliga satsningar på skolan och välfärdspolitiken.
Statsministern är glad för att arbetslösheten minskar och att sysselsättningen ökar efter två år med rödgrönt styre i Sverige. Men han är inte nöjd med att 61 000 ungdomar i åldern 18-24 år fortfarande är inskrivna som arbetslösa eller att det finns utanförskapsområden som präglas av hög arbetslöshet, kriminalitet och sociala problem.
Anna Kinberg Batra får det att låta som att statsministern tar lätt på att det finns ungdomar som kastar sten på blåljuspersonal. Men vad är det egentligen för billig och larvig politisk retorik? Ingen ansvarskännande regerings- eller allianspolitiker accepterar hot eller stenkastning mot polis, brandbilar eller ambulanser.
Regeringen tar också problemen på allvar. Stefan Löfvens inrikes- och justitieministrar (de högt värderade statsråden Anders Ygeman och Morgan Johansson) har nyligen presenterat förslag om att skärpa straffen för attacker mot blåljuspersonal. I den rödgröna statsbudgeten tillförs även 2,7 miljarder kronor extra till polisen och säkerhetspolisen fram till 2020.
Det tål dessutom att påminnas om Kinberg Batra inte är en gröngöling, utan under en lång tid haft tunga maktpositioner i både sitt eget parti och riksdagen.
Hon var ordförande i riksdagens mäktiga finansutskott under perioden 2010-2014.
I denna centrala roll hade hon världens möjlighet att prioritera mer resurser till skolan, polisen eller något annat behjärtansvärt ändamål.
Men istället valde hon och den då styrande alliansen att låta skattesänkningar gå före allting annat.
Sverige fick jobbskatteavdrag 1, 2, 3, 4 och 5, slopad förmögenhetsskatt, lägre bolagsskatt, läx-RUT, sänkt krogmoms med mera. Totalt sänktes skatterna med 138 miljarder kronor under den borgerliga regeringsperioden 2006-2014. Det är pengar som givetvis hade kunnat göra skillnad för polis, försvar, sjukvård, äldreomsorg eller andra samhällsområden. Enbart jobbskatteavdrag 5 (15 miljarder kronor) motsvarade kostnaden för ungefär 38 000 undersköterskor.
Bevisligen var det inte heller en politik som minskade utanförskapet. Enligt Moderaternas egna (!) rapport ökade antalet utanförskapsområden under alliansåren 2006-2014 – från 105 till 130 områden.
Jag tror inte att detta var något som Anna Kinberg Batra och alliansen ville eller önskade. Men det borde leda till självrannsakan och viss eftertanke om den borgerliga skattesänkningspolitiken. Den gav inte minskat utanförskap.
Nu har Sverige en regering som prövar en annan väg – till exempel investerar 10 miljarder kronor extra för att kommuner och landsting ska kunna utveckla den lokala välfärden och satsar på ett kunskapslyft med fler platser i komvux, yrkesvux, yrkeshögskolan, folkhögskolor, högskolor och universitet runtom i vårt avlånga land.
Hittills har denna väg fungerat väl. Som sagt: Arbetslösheten minskar och sysselsättningen ökar.
Det betyder inte att alla problem är lösta. Men det är ändå ett bra facit efter två år med rödgrön regering.