Det är presidentval i USA nästa höst, och på den republikanska sidan är man redan i gång med att vaska fram en motkandidat till Obama. Ett dussintal förhoppningsfulla republikaner har anmält intresse så här långt. På det här stadiet ser alla utom en - förre guvernören i Massachusetts Mitt Romney - ut att vara chanslösa mot den sittande presidenten. Det beror inte på att Obama skulle vara särskilt populär just nu, utan på att de republikanska kandidaterna har allvarliga trovärdighetsproblem.
För att ha en chans i primärvalen till våren, tvingas de republikanska kandidaterna fria till högerextremister, framför allt den så kallade som den ofta utmålas som i svenska medier. Men i ett politiskt system där det saknas starka partiorganisationer som fungerar även mellan valen, kan de spela en roll i nomineringsprocessen som inte står i proportion till deras antal och åsiktsmässiga genomslag i väljarkåren.
Det leder dessutom till att politiker med mer gångbara åsikter avstår från att ställa upp. Kvar blir kandidater som verkar tro på de stolligheter som framförs av Tea Party-rörelsens ideologer, inte bara anammat dem av opportunistiska skäl. En sådan är Michele Bachmann från Minnesota, som inte bara är allmänt vidskeplig, utan också vill lägga ner livsviktiga amerikanska institutioner som Federal Reserve (USA:s riksbank). Hon tycker också att USA hellre bör gå i konkurs än låna mer pengar. Det är en oförtjänt komplimang att kalla henne för en Sarah Palin med IQ.
Texasguvernören Rick Perry, som hoppade på tåget för bara någon vecka sedan och som räknas till de republikanska huvudkandidaterna, har redan hunnit kalla "Feds" chef Ben Bernanke för förrädare och sagt att riksbankschefen skulle råka mycket illa ut om han kom till Texas. Tidigare har Perry propagerat för att återkalla ett tillägg i författningen som gör det möjligt att ta ut federala inkomstskatter - 80 procent av USA:s intäkter.
Sådana motståndare behöver Obama knappast frukta. Inte heller behöver han oroa sig alltför mycket för att Standard & Poor’s, ett av de där kreditvärderingsföretagen som bidrog till finanskraschen för några år sedan genom att ge överbetyg åt konkursmässiga amerikanska banker, sänkt USA:s kreditbetyg ett snäpp. USA fortsätter att låna till förmånliga räntor, liksom Japan som fick sitt kreditbetyg sänkt redan 2002.
Värre är att den amerikanska konjunkturen vägrar att ta fart, och att den öppna arbetslösheten (hälften av den verkliga) bitit sig fast på nio procent. Det skulle kräva en ansvarsfull ekonomisk politik, där man både stimulerar ekonomin på kort sikt och tar itu med USA:s långsiktiga finansiella problem, som är ett alltför lågt skatteuttag och en sjukvård som slukar dubbelt så mycket pengar som i andra utvecklade länder. USA fortsätter att vara innovativt, och problemen är mer politiska än ekonomiska.
Obama har försökt att tackla båda dessa problem, samtidigt som han har räddat landet undan den finansiella härdsmälta som stod för dörren när Bush for hem till Texas. Ska presidenten kritiseras för något är det att han inte drivit sin ekonomiska politik tillräckligt tydligt och bestämt. Med en så ansvarslös opposition och en så skakig omvärld, måste Obama visa amerikanerna att någon står vid USA:s roder. Bilden av en svag och obeslutsam president kan bli en större börda för Obama i valkampanjen än de ekonomiska problemen i sig.