Befolkningen i Norrbottens län har minskat med över elva tusen invånare på 26 år, till nuvarande 250 000. Det gör att sammanslagningar av kommuner kan behövas för att klara den offentliga välfärden. Eller att staten tar större välfärdsansvar.
Sverige har ökat befolkningen med nästan 1,3 miljoner invånare på 26 år, fram till sista december 2014. Det är en ökning med drygt 15 procent.
Men folkökningen är inte jämnt fördelad över landet. Vissa landsdelar har fått en minskad befolkning samma tidsperiod. En av dem är Norrbottens län.
På de 26 åren har länet tappat drygt 11 500 invånare. Det är ett tapp på drygt fyra procent. Vid det senaste årsskiftet bodde 250 000 personer i länet.
Inte heller i Norrbottens län har befolkningsutvecklingen varit lika överallt. I de två största kommunerna, Luleå och Piteå, har invånarantalet ökat med sammanlagt 11 000, fördelat på 8 500 fler i residensstaden och 2 500 fler i Piteå.
Det innebär att länets övriga 12 kommuner tappat 22 500 invånare.
I Pite älvdals kommuner har Älvsbyn minskat med 1 200 invånare, Arvidsjaur med nästan 1 600 och Arjeplog med 900. De två sistnämnda kommunerna har alltså minskat med lika mycket som Piteå har ökat.
Att framför allt många invånarmässigt små kommuner minskat i invånare har lett till att frågan om kommunsammanslagningar har rests, av civilminister Ardalan Shekarabi (S). (Se Dagens Nyheter 21 och 24 juli).
Men det är trots den här befolkningsutvecklingen få som vill att större kommuner bildas. Detta trots att en rad argument finns för att göra kommunerna i landet färre, men större sett till invånare och yta.
Fler invånare i en stor kommun ger ett större befolkningsunderlag för service och administration. Stordriftsfördelar går att erhålla då. Många kommuner har ju inte bara en minskande befolkning, utan en som även blir äldre i ålderssnitt.
Men det finns nackdelar. Med vidsträckthet ökar avståndet fysiskt, och mentalt, mellan väljare och valda. Förutom större avstånd till politiker och centralort i många av de tänkta nya storkommunerna är det svårt att få en känsla av samhörighet i större kommuner. Gamla skillnader och motsättningar kan vara svåra att överbrygga. En del sådana lever kvar i dagens kommuner, fastän över 40 år gått sedan kommunreformen.
Samtidigt som små kommuner har svårt att klara sina uppgifter har staten de senaste 30 åren fört över fler uppgifter till kommunerna, utan att sända tillräckligt med pengar i form av statsbidrag. Skolan är ett exempel.
Det talas förenklat om att vi har gått från en välfärdsstat till att ha många välfärdskommuner. Det finns få tecken på att staten skulle vilja axla mer ansvar för att lätta kommunernas börda, men det är det som borde ske.
Om en jämlik service ska upprätthållas i alla kommuner vore en bra väg att gå att staten tar över flera uppgifter från kommunerna. Att exempelvis skolan, med lärarna och deras löner, blir statlig är en sak som skulle lätta på kommunernas börda.
I varje län reses diskussioner om vilka kommuner som bör slås ihop. I Norrbottens län faller lätt blicken på de minsta och, eller, närliggande kommunerna.
Arjeplog och Arvidsjaur, Älvsbyn och Piteå, Överkalix och Kalix, Övertorneå och Haparanda, kanske Kiruna och Pajala samt Gällivare och Jokkmokk.
Men det är inte lätt att slå ihop kommuner. Exempelvis en ny storkommun av Arjeplog och Arvidsjaur skulle bli ytmässigt väldigt stor.
Och Piteå skulle dominera i befolkning i en ny storkommun med Piteå och Älvsbyn i den.