Natten mot i onsdags ställde sig Michelle Obama på scenen vid demokraternas partikonvent i staden Charlotte i North Carolina. Hennes tal träffade mig rätt i mitt socialdemokratiska hjärta. Detta trots att talet i sig var så otroligt amerikanskt till sin uppbyggnad och prisade den amerikanska drömmen som livsprojekt så fanns där ett viktigt och tydligt budskap som genomsyrade talet. Stäng inte den dörr bakom dig som stod öppen för dig. I sitt tal uttryckte Michelle detta på detta sätt:
"Han vet vad som menas med att vilja ge mer till sina barn och barnbarn.
Barack känner verkligen den amerikanska drömmen eftersom han själv upplevt den ... och han vill att varenda en i detta land ska få samma möjlighet, oavsett vilka vi är, varifrån vi kommer, hur vi ser ut, eller vilka vi älskar.
Och han tror på att när man arbetat hårt och lyckats, och gått igenom möjligheternas dörr ... så smäller du inte igen den bakom dig. Utan då sträcker du ut en hand och ger andra samma möjligheter som gjorde att du själv kunde lyckas."
I de meningarna lyckades Michelle Obama fånga själva kärnan i den socialdemokratiska ideologin. Viljan att var och en ska kunna uppfylla sina livsdrömmar och att vårt viktigaste uppdrag är att se till att möjligheternas dörr alltid står öppen för alla - och det i alla lägen. Vårt viktigaste uppdrag som människor och som medborgare blir då att, när vi gått igenom möjligheternas dörr, sträcka oss bakom och med all vår kraft hålla upp dörren för dem som kommer efteråt.
I sitt tal lyfte Michelle Obama fram tidigare generationers kamp för att uppnå allt detta som vi nu njuter frukten av. Hon talade varmt om sin MS-sjuke fars strävsamma liv och hans kamp för att orka med att arbeta så att familjen skulle få mat på bordet, och hon talade om Barack Obamas ensamstående mamma och om hans morföräldrars stöd när Baracks mamma inte kunde försörja familjen på egen hand. Detta fick mig att tänka på min egen bakgrund. Hur min pappa och mamma slet för att ge mig och mina tre syskon bättre förutsättningar i livet än vad de själva fick. Men jag tänker också på hur min mormor Linnea och min morfar Axel slet i sitt anletes svett för att ge min mamma Gerd och hennes syskon en bättre start i livet än vad de fick. På samma sätt var det med min farmor Sara och min farfar Johan där de slet i väglöst land långt uppe i fjällvärlden vid foten av Kramafjället.
Deras slit och släp har banat väg för mig och mina syskon i dag. Det var de, tillsammans med alla andra strävsamma människor som i solidaritet med varandra, såg till att hålla möjligheternas dörr för mig och alla andra i min generation.
Men i Sverige i dag står det inte särskilt högt upp på regeringens dagordning att möjligheternas dörr ska stå öppen för alla. I stället handlar det mer om att ge vissa nyckeln till denna dörr, medan andra förgäves ska få stå och banka bakom den stänga dörren.
Valet 2014 handlar inte om hur många nycklar som ska delas ut och vilka som ska få en nyckel till möjligheternas dörr. För oss socialdemokrater handlar valet om dörren ska hållas öppen för alla eller inte. Det budskapet måste vi nå ut med. För det är där skiljelinjen går, också i svensk politik.