Jag har hamnat på en spölista. En lista över folk som ska spöas upp. Fick veta det strax innan jul och ett muntrare slut på året kan man tänka sig. I förstone blev jag omtumlad och kände obehag. Nu är jag ledsen, arg och besviken.
Bakgrunden tycks vara att ett upprop i Aftonbladet i maj 2010. Tillsammans med 26 andra journalister och skribenter som varit anställda och medarbetare på tidningen Arbetaren skrev jag ett upprop som handlade om två saker. En handlade om tidningens nya inriktning, från att ha varit en frihetlig vänsterröst, till att bli ett närmast ett syndalistiskt propagandaorgan med en snäv tolkning av vad att vara arbetare innebär och vad arbetare vill läsa om. I tidningens policy ströks de rader som varit en garant för bredden, djupet och frihetligheten: Arbetaren ska vara en fri och oberoende pressröst. Sak två handlade om den nya chefredaktörens Mattias Petterssons sätt att leda det redaktionella arbetet. Ett antal av tidningen journalister tvingades säga upp sig efter att situationen blivit ohållbar på grund av ett auktoritärt ledarskap.
Jag hade medarbetat som frilans i Arbetaren sedan slutet av 1990-talet. Då var Anna-Klara Bratt chefredaktör och tillsammans med Mian Lodalen och redaktionen genomförde hon en könbalansering av personal och innehåll. Man hade insett att arbetarna i hög grad var kvinnor i tjänsteyrken och det var denna verklighet som då inte syntes den manligt dominerade i tidningen. Presshistoriskt är omgörningen helt unik.
Jag blev tillfrågad att medverka som krönikör på området feministisk mediekritik, ett ämne som då var osynligt i svenska nyhetsmedier. En fantastisk chans. Under åren kände jag mig mer eller mindre synonym med spaltens vinjett, Onda ögat. Efterhand skrev jag också andra sorters texter och tilläts stor frihet i ämnesval och möjlighet att pröva tankar och idéer. Det slut tog när Petterson valdes till chefredaktör.
Pettersson har avgått och i förra veckan blev jag uppringd av en av tidningen tillförordnade chefredaktörer, Ylva Karlsson, som informerade om hotet. Listan hade hittats när redaktionen skulle byta lokal i syndikalisternas hus på Sveavägen i Stockholm. Troligen hade den suttit där ett bra tag. Troligen har ett antal personer inom en rörelse jag sympatiserat med sett den - och inte reagerat. Kanske kan den kallas barnslig och våldsromantisk utan allvar bakom.
Men den är också ett tecken på en organisation i kris. Den, eller de som står bakom, är osolidariska. Man förstör förutsättningarna för det politiska samtalet och kampen om viktiga frågor, exempelvis villkoren för inhyrd restaurantpersonal, många av dem papperslösa. Stockholms restaurant- och hotellarbetares syndikat har en långdragen konflikt med Berns i Stockholm om behandlingen av personal. Detta syndikat är det enda som visat mig något stöd i spölistefrågan.
Valnederlaget för de rödgröna, förvirringen kring vart socialdemokratin är på väg och nu denna ruttenhet i SAC. Det svajar. PR-minister Per Schlingmann behöver inte arbeta hårt för att få vänstern att framstå som velig, doktrinär och söndervittrande.
Det handlar dessutom om yttrandefrihet. Journalister, däribland jag själv, är van att få anonyma hatmejl. En spölista är snäppet värre. Debattklimatet riskerar att bli räddhågat och en självcensur smyger sig i värsta fall på.