Den absolut främsta aspekten för Sametinget de senaste 20 åren har varit konflikter. Det har definierat inte bara det politiska arbetet utan också synen på Sametinget hos väljarna och övriga befolkningen. Genom de strider som paralyserat den samiska politiska världen har de samiska frågorna fortsatt hamna i skuggan av rikspolitiken. Detta har givit upphov till en fortsatt inmutning av traditionella samiska marker och en våg av olika exploateringar har enbart bekämpats av enskilda samebyar och samiska markägare. De allvarligaste av dessa exploateringar är onekligen gruvorna vars explosionsartade expansion de senaste åren har givit upphov till en rad olika konflikter. Samer pekas ut som konservativa gnällspikar som bara vill hindra andra från att nå framgång medan regeringen gott kan ignorera situationer med svepskälet att de inte kommenterar ”enskilda fall”.
Samtidigt gror starka politiska krafter i myllan. Människor börjar organisera sig i motståndsgrupper som går över partigränser, kommungränser och länsgränser. Vanligt folk, både samer och andra, ser att det som händer inte är enskilda händelser. De är istället kopplade till varandra i en struktur vars målsättning är att skapa tillväxt till vilket pris som helst.
Sametinget möttes i Jokkmokk för att hålla konstituerande möte och mitt i allt utlyses en extra punkt på dagordningen som röstas igenom i full enighet, vilket är ett krav för att föra in en ny punkt på dagordningen. Punkten handlade om att Sametinget skulle enas om ett uttalande om exploateringar i Sápmi. Utan synlig tvekan enades alla partier, samer från hela Sverige, kring ett slagkraftigt kritiskt uttalande där man kräver ett totalt stopp för prospekteringar tills Sverige uppfyller urfolksrätten och en rad olika åtgärder för ökad hållbarhet, säkrade mänskliga rättigheter och ett avgörande inflytande för Sametinget i fortsatta exploateringsfrågor. Det samiska folkets samlade representanter sätter ner foten på ett sätt som ingen annan svensk politisk institution i modern tid.
Inte nog med det utan man ställde även in en del av den planerade dagordningen och åkte i samlad trupp till Gállok/Kallak för att visa sin solidaritet med de demonstranter som under lång tid varit på plats för att motarbeta den utländska exploateringen.
Responsen från svensk media uteblev nästintill fullständigt. De ligger redan på latsidan sedan tidigare medan internationella tidningar rapporterar om hur svenska staten tar till polis för att forsla bort urfolkets demonstranter. Istället är man upptagen med att tala om hur prinsessan Madeleine väntar barn och hur häftigt det är med president Obamas besök.
Regeringen proklamerar i det avgörande juridiska fallet om rennäringen versus gruvnäringen i Rönnbäck att gruvnäringen ska gå före på grund av rent ekonomiska skäl. I ungefär samma veva sitter Jokkmokks kommunalråd i SVT debatt och talar om att ”Vi säkert kan finna samlevnadsformer”. Så länge dessa samlevnadsformer går ut på en fortsatt utrotning av samiskt kulturarv och locket på gällande de samiska frågorna är jag rädd att vi faktiskt inte har något mer att prata om.
Vi ses på barrikaderna.