Ibland får jag känslan av att allting var så himla mycket lättare när man var yngre, när det inte fanns någon gråzon där i mitten, när allt var bara var svart eller vitt. Här om veckan när jag städade lägenheten hittade jag i en låda några av mina gamla cd-skivor som det var evigheter sedan jag hade framme och lyssnade igenom. Gamla cd-skivor, finns det något bättre att ta fram och lyssna på när en snudd på ångest sveper över en? När man längtar tillbaka till dagar då man sällan behövde tänka själv, dagar när andra tog hand om en, dagar när man inte behövde göra val som påverkade livet i allt för stor utsträckning.
En stunds paus i städandet tyckte jag att jag behövde, så jag satt mig ner på golvet i vardagsrummet med klädhögen bredvid och började lyssna igenom skivorna.
Jag satte igång en skiva och ut ur högtalarna dånade Spice Girlslåten Wannabe. Jag kommer ihåg när jag och mina kompisar var nere i källaren och "repade" till just den låten efter skolan. Vi verkligen nötte in den låten både i text och i dans och jag minns hur roligt vi hade. Visst tjafsade vi lite om vem som skulle vara vem och om vem som egentligen var den coolaste bandmedlemmen, men det löste sig alltid smärtfritt och vi fortsatte mima och dansa med i känslan av att vi verkligen var de bästa på att efterlikna Spice Girls!
Jag klickade mig vidare på skivan och Westlifes ljuva stämma hördes. Jag kommer ihåg när en annan kompis försökte lära mig sjunga en Westlifelåt utanför ishallen en kväll för några år sedan. Det gick väl inte sådär jättebra får jag nog faktiskt självkritiskt erkänna. Men då, just där, insåg jag aldrig att min röst inte var till för att sjunga med. Det är något som jag insett nu några år senare. Sjunga det kan jag inte, men prata det kan jag. Men kompisen försökte i alla fall lära mig att sjunga, sen vad hon egentligen tänkte om mig och min icke befintliga sångröst har jag inte den blekaste aning om.
En annan låt som fanns med på skivorna var "Macarena". Underbara Macarena! Minnen av alla dessa vattendiscon där man fick bada med kläderna på, dansa tryckare i vattnet när lamporna var släckta, där alla vi kids levde rövare under några timmar på Arvidsjaurs äventyrsbad. Då badvakterna fick säga till oss, flera gånger, att man inte fick gå upp för rutschkanan och att vi inte fick springa uppe vid bassängerna för halkrisken.
Macarena, det finns ett minne från dessa vattendiscon som alltid kommer finnas där när den låten spelas, det är minnet av Gerd. Badvakten Gerd som stod uppe på bordet och dansade med inlevelse och rörelser, alla vi discobesökare stod nere i bassängen och hängde med i dansen. Likt en dansande allsång där just Macarena var höjdpunkten för kvällen och Gerd var kvällens Anders Lundin. Jag kommer alltid att tänka på badvakten Gerd när jag hör den låten. Jag skulle kunna fortsätta, för när låtar från cd-skivorna spelas så kommer minnen från allt möjligt som jag hittills varit med om.
Minnen från tidigare dagar som var så enkla, dagar som man levde som om allt antingen var svart eller vitt. Dagar som var som tomma vita blad men ändå så otroligt komplicerade och fyllda med saker. Minnen från dagar när man trodde att man visste allt, då man trodde att man visste exakt hur världen fungerade, dagar när man levde i trygghet utan den minsta aning om hur livet egentligen fungerar och om hur livet skulle komma att bli.