IDA ELIASSON: Spelar vi oavgjort eller satsar vi på att vinna?

Nu är det mindre än ett år innan det är val här i Sverige. Ett val som kommer vara avgörande för den lilla människan och Sveriges framtid. Ett val som Socialdemokraterna inte har råd att förlora. Det må finnas folk som inte stödjer Mona och det må finnas folk som inte heller stödjer LO- basen Wanja. Men för mig handlar valet inte om vilka personer som skall företräda mig som person. Det handlar om något mycket större, det handlar om vem som skall företräda mina ideologiska tankar och idéer. Men det är klart. För att vi ska vinna och för att vi ska komma framåt längst vägen så behövs det en stark ideologisk ledare.
Det behövs också en stark vänsterpolitik, där arbetarna står i fokus. Vi kan inte börja fiska efter röster hos kaffelattedrickande medelklassfamiljer eller akademi-kerungar somt tycker att det är coolt att vara vänster. Vi måste gå tillbaka till gruvorna, till industrin och fånga upp det förtroende som vi Socialdemokrater en gång i tiden haft hos dessa arbetare. Vi måste hitta till de unga människor som står utanför samhället, och vi Socialdemokrater måste se till att vi är det parti som ger dessa unga människor en tro på framtiden. Vi måste börja bedriva en politik som gynnar den lilla människan. Vi kan inte vara rädda för att börja ställa krav inom politiken. Facken kan inte vara rädda för att ställa krav på arbetsgivare och politiker.

Vi måste helt enkelt lära oss av Norge och då framför allt av Trondheim. I Trondheim hade man i början av 2000-talet sett hur de fackliga organisationerna börjat tappa medlemmar. Detta efter att man under lång tid hade haft ett högerstyre där högern hade börjat privatisera, precis som Alliansen i Sverige gjort under sina år av styre här i Sverige. Man såg hur den kommunala egendomen förföll, och hur fasta arbeten och en trygg arbetsmarknad blev ett minne blott. För fackföreningsrörelsen blev det svårt att värva medlemmar och hoppet började tvina bort. Men någonstans fanns viljan kvar och en motoffensiv var det enda som fanns kvar som ett alternativ.
Fackföreningsrörelsen i Trondheim började agera. Det gick inte att bara stå på sidan och se allt elände som högern bidrog med. Norska LO gick tillsammans med andra delar av den norska fackföreningsrörelsen ihop och samlade ihop 19 politiska frågor som var viktiga för facket. Detta blev 2003 det som kallas för Trondheimsmanifestet. 19 politiska frågor som innebar att en ny radikal vänsterpolitik för Norge. Facken gick ut på arbetsplatser och samtalade med
arbetarna. Skulle man få dessa politiska frågor att gå igenom så skulle arbetarna rösta.

Jag hade kunnat fortsätta om det som hände i Norge men det får stanna här. En sak är ändå säkert, och det är att vi har mycket att lära av norrmännen. Sverige måste få en starkare fackföreningsrörelse, där man fokuserar mer på vår ideologi och där man tänker tillbaka på varför arbetarrörelsen en gång i tiden skapades. Vi måste även få en modigare fackföreningsrörelse, som vågar ställa krav, istället för att slicka röv på partiet. Facket är till för att driva arbetarnas frågor - inte för att slicka stjärt! Samtidigt måste partiet släppa mittlinjen. Vi kan inte försöka vara alla till lags, spela oavgjort och sedan nöja oss med det. Vi måste satsa offensivt för att vinna!