Nu för tiden verkar allt gå ut på vad som syns utåt. På samma sätt som diktatorer i tredje världen bygger vackra fasader framför ghetton uppmanas vi ungdomar att framställa oss som bättre än vi är. När vi slussas in i jobb- och utvecklingsgarantin för unga förväntas vi på heltid lära oss att förvränga våra CV, våra personliga brev och våra framföranden vid anställningsintervjuer tills de ror hem något pris. I många arbeten gäller det att sätta på sig ett snällt ansikte för att ge bäst service. Ärlighet och rak kommunikation är lyxvaror lämpade enbart för dem som redan sitter i en säker position på den allt labilare marknaden.
Hela farsen bygger på det föråldrade synsättet att de arbetslösa och fattiga är fattiga och arbetslösa därför att de är misslyckade människor. De har skapat sin egen undergång, skulle flera borgerliga tänkare påstå. Stick i stäv med i princip hela sociologin har således den nyliberala eran återinfört 1800-talsprinciper i samhällsbygget. Med den falska kopplingen i åtanke uppmuntrar man således dessa ”misslyckade människor” till att sätta på en mask av framgång och utstrålning som ska charma eventuella arbetsgivare. Det är sådant tänk som gör att man i Storbritannien övervägt att införa samhällstjänst för arbetslösa och det är precis lika sant som att Norrland är en tärande region... Fullständigt strunt, med andra ord.
I kontrast till detta finns det socialdemokratiska tänket om att människor hamnat i sina situationer i stor utsträckning på grund av samhällets krafter och strukturer. Statistik som visar huruvida barn och unga väljer att studera vidare efter gymnasiet, efter vilka mönster deras föräldrar själva har studerat, talar sitt tydliga språk. Vi må vara tänkande individer med våra valmöjligheter men både våra tankar och våra val påverkas i mycket stor utsträckning av samhället.
Således finns det stor anledning att ifrågasätta den nuvarande politiken som inte bara uppmuntrar oärlighet utan även skadar människors självbild. När man konstant blir nedtryckt under påståendet om att man är misslyckad genom sitt eget handlande, då sanningen egentligen är att den globala marknaden kraschat och jobben inte finns, är det inte konstigt att man förlorar tilltron till både sig själv och samhället. Vi bygger ett otryggt samhälle vars rötter vilar i en osund mylla.
Livet handlar egentligen i en väldigt liten utsträckning om vad som syns utåt. Det viktigaste är ett inre välbefinnande vilket tycks hamna allt längre från politikernas dagordning. Politiken i sig går i allt för stor utsträckning på att klistra vackra ord på en grå, tunn och torr sanning om hur samhällsbygget gått över till ett långsamt förtvinande förvaltande av det som tidigare generationer byggt upp. Det reflekteras från högsta toppen av samhället till lägsta botten. När kommer renässansen för samhällsbygget och när ska Socialdemokraterna börja tro på sig själv och kasta av sig nyliberalismens lismande bojor? Det är vad jag och många andra väntar på.