Häromdagen fick vi se ett praktexempel på det som så fint kallas för triangulering inom politiken. I det här fallet handlade det om satsningarna på skolan. Triangulering handlar om att man ska lägga sig så nära motståndarens uppfattning som möjligt för att begränsa den andres handlingsutrymme och möjligheter att vinna politiska poäng i en viss fråga.
I tisdags var det regeringen som förflyttade sig i riktning mot socialdemokraterna och snodde idén om att klassernas storlek på lågstadiet ska minskas och att grundskolan ska göras tioårig genom att lågstadiet ska bli fyraårigt. Tidigare under alliansregeringens styre har Socialdemokraterna också ägnat sig åt triangulering i skolfrågan. Man har alltmer glidit närmare Folkpartiets ståndpunkter och retorik i försök att avväpna utbildningsminister Jan Björklund.
Själva begreppet triangulering kommer av att teorin bygger på att part 1 har en uppfattning, part 2 en annan uppfattning och att part 2 förflyttar sig till en ny uppfattning någonstans närmare positionen för part 1. I och med detta uppstår en triangel. Skulle part 1 sedan förflytta sig ännu närmare part 2 uppstår ett nytt triangelförhållande. Det är som när småbarn ägnar sig åt lagsporter som ishockey, fotboll eller innebandy. Alla spelare springer åt det håll där bollen eller pucken befinner sig just då.
Nu är det inte enbart på skolområdet som Moderaterna och Socialdemokraterna ägnar sig åt triangulering. Skatterna är ett annat. Socialdemokraterna har lagt sig allt närmare Moderaterna genom att säga att man inte planerar höja några inkomstskatter och därför accepterar det femte jobbskatteavdraget samtidigt som Moderaterna säger att man inte planerar sänka inkomstskatterna under de närmsta åren.
Men är trianguleringen bra? Fungerar den för att vinna röster? Räddar de röster man annars kanske skulle ha förlorat? Har trianguleringen någon baksida? Frågorna är många och ytterst befogade.
En sak är i alla fall säker. Det blir allt svårare att hitta tydliga skiljelinjerna i politik mellan de partier som ägnar sig mest åt triangulering. Det visar också människors ökade benägenhet att hoppa mellan de två blocken. Nu upplevs det inte som något särskilt världsomstörtande att byta från att rösta på Socialdemokraterna till att rösta på Moderaterna och vice versa.
Den stora faran med triangulering inom politiken är att politiken utvecklas allt mer i riktning mot taktiserande och strategi i stället för att handla om skillnader i ideologi. Politiken utvecklas till någon form av politiskt chickenrace där man glömmer bort vad politiken egentligen handlar om.
Detta riskerar i sin tur att medföra att väljarna tycker att det politiska samtalet blir så ointressant att man slutar bry sig, eller att man söker sig till de ytterligheter som finns eftersom man där finner en tydlighet och klara konfliktlinjer som gör att man upplever att det finns alternativ.
Jag hoppas verkligen att den politiska temperaturen höjs många grader när vi närmar oss valet och att partistrategerna vågar släppa kanten och utmana varandra genom att tala om politiska visioner och hur man vill att morgondagens samhälle ska byggas. Lyckas man inte med detta utan följer med strömmen i den vilda trianguleringsforsen är risken uppenbar att valdeltagandet kommer att sjunka. För om man inte ser några större skillnader kanske man inte vill, eller orkar, engagera sig så pass mycket att man går och röstar på valdagen. Det vore verkligen ett demokratiskt misslyckande.