Jag ska direkt börja med att slå fast att jag röstade nej till det svenska medlemskapet i den europeiska unionen. Bara så vi har den saken avklarad och ni slipper skriva och påstå att jag lider av EU-glorifierande tunnelseende och försvarar EU in absurdum.
Av detta kanske ni förstår att denna krönika kommer att handla om EU på något sätt. Och ni har så rätt så. Inspirationen till denna krönika hämtar jag från David Cameron och det linjetal som han höll om det brittiska medlemskapet i unionen i går. Eller rättare sagt, inspirationen hittade jag i vad jag kände inför hans tal. För det var på många sätt ett bottennapp från Camerons sida. För talet fick mig att tänka på ett litet tjurigt barn som motvilligt vill vara med och leka med "kompisarna", men bara under förutsättning att det sker på de villkor som barnet själv sätter upp. För annars är det inte roligt att vara med längre. Just så kändes inställningen hos David Cameron, eller i ärlighetens namn inställningen hos majoriteten av de väljare som hans parti företräder.
Budskapet var enkelt: Vi ska förhandla om villkoren för vårt medlemskap. Sedan får det brittiska folket ta ställning till om det europeiska erbjudandet är bra nog. Om erbjudandet inte faller oss på läppen så lämnar vi unionen.
För David Cameron, eller kanske främst hans partikollegor, verkar EU-medlemskapet mest likna ett exklusivt restaurangbesök. Det etablissemang man besöker ska verkligen stå på tå och göra sitt bästa för att vinna besökarens gunst. Det gäller således att presentera en så attraktiv meny att besökaren väljer att slå sig ner vid bordet för att därefter kunna välja och vraka fritt på á la carte-menyn. Inga färdiga menyer att välja mellan, utan total frihet att kombinera sin egen drömmeny. Sedan ska slutnotan dessutom rabatteras ordentligt. Annars kommer Cameron & co att lämna restaurangen för gott.
Men är det så samarbetet verkligen ska fungera inom en organisation som EU? Är det så att vi vill att det ska fungera? Kan ett samarbete fungera på de premisserna? Ska vi ha en särskild meny för varje enskilt medlemsland? Naturligtvis vore ett samarbete på de brittiska premisserna dömt att misslyckas. Det skulle inte gå att hantera. Och är inte en av de bärande tankarna att vi ska bindas samman i ett ömsesidigt beroende som bygger på att vi alla får ge och ta.
De punkter som David Cameron tog upp i sitt tal där han vill förändra det europeiska samarbetet ligger på många sätt rätt väl i samklang med den svenska synen på EU, om man bortser från Folkpartiet som på många sätt vill gå längre än de övriga partierna som är EU-positiva i grunden. Det handlar om ett EU som verkar för ökad öppenhet och mer frihandel, ett mindre byråkratiskt EU, ett lösare sammansatt EU, med större inslag av frivillighet, där länder tillåts gå mer i sin egen takt, ett flöde av makt tillbaka till de nationella parlamenten och ett EU där alla länder ska ha samma rättigheter och tillgång till den inre marknaden oavsett om de är med i Eurozonen eller inte.
Alla dessa saker borde David Cameron slåss för inom den europeiska unionen, utan att för den skull underförstått hota med ett utträde ur unionen. All den stund Cameron fortsätter skramla med folkomröstningshotet kommer han fortsätta framstå som ett tjurigt litet barn, och hur kul är det att leka med ett sådant barn.